Kaj och Börje på Helgoland

Efter att ha slussat in i innerhamnen och vilat upp mig promenerade jag till järnvägsstationen och mötte  min vackra kvinnliga gast som kom med tåget från Kalmar kl 18:42. Vi åt upp en god piggvar ihop, sov gott en natt och dagen efter tog vi färjan ut till Helgoland.

 På Helgoland träffade vi Kaj och Börje, statister i Scandlines reklam, som flyttat från Gedser till Helgoland dit jag och min vackra kvinnliga gast begav oss i går morse.

Vi tänkte först segla dit ut för egna segel, men de hade säkert blåst i trasor som det blåste då, och då jag inte har lust att skaffa nya fick det bli färjan m/s Atlantis dit ut istället vilket var väl så uppfriskande.

m/s Atlantis på Helgolands redd

Ön är inte stor och saknar konstigt nog färjeläge så man får ta sig iland med hjälp av barkasser som går i skytteltrafik mellan ön och färjorna som ankrar på redden. Men gratishiss till himmelen fanns det.

Ön är frihandelsområde och det finns ett antal taxfreebutiker som är fullproppade med billiga spritflaskor och cigaretter. Plus några enklare hotell, restauranger, kyrka och så naturligtvis en hög fyr så ingen skall segla på ön i mörker.

Vi tog en promenad runt ön som består av branta porösa klippor och passade på att fika och titta på utsikten. Närgångna måsar finns det gott om men i övrigt var det inte så mycket att se så vi tog nästa färja tillbaka. Det blåste och småregnade dessutom så det var skönt att komma tillbaka till vår egen lilla varma hemtrevliga kajuta ombord på Hodie.

Som den rokie och gubbseglare jag ännu betraktas som (av andra långseglande beckbyxor med lång erfarenhet) fruktade jag åter sjösjukan men det visade sig att jag äntligen börjat få ett visst mått av sjöben. Detta bekräftades när jag på morgonen klev in i duschkabinen på marinans toalett och drog för skynket så referenserna till horisonten försvann. Hela kabinen rullade kraftigt fast vi befann oss på land och jag bara druckit mjölk till frukost.

Annars fortsätter lättjan både i den allmänna tillvaron och ombord på mitt segelfartyg. Vi, Astrid, min gast och jag, ligger nu lite inblåsta i Cuxhafen och väntar på att gå ut och tampas med böljor, sandrevlar och tidvattenströmmar på "the German Bight".
Har inte ägnat denna framtida utmaning någon större uppmärksamhet då jag varit lyckligt ovetande om farorna därute ända tills igår då den ensamseglande 62:åriga damen Betsie, med runda glasögon och kortsnaggat hår, från s/y Aura kom ombord och berättade.

s/y AURA med Betsie på fördäck

Hon gav inte upp att med entusiasm verkligen måla upp de hemska scenarier som ofta utspelas därute förrän hon var fullkomligt övertygad att jag verkligen förstått allvaret i det hela.
Tidvattenströmmarna är så kraftiga att man måste ge sig av då det är högvatten så man rutschar med vattnet ut i Tyska bukten. Gör man tvärtom kasar man baklänges även om man kör med full gas och spinnakern satt. Tyvärr så blåser det oftast rakt mot tidvattenströmmarna vilket resulterar i små käcka toppiga 2-3 meters böljor som man måste ta sig både upp och nerför varken man vill eller ej. Man kommer inte undan.
Tack vare detta elände kan man inte gå ut i vindar över 5 Beaufort, den liksom Plimsollmärket, för sjömän så välkända vindskalan.
Om detta hade jag ingen aaaning... Tack kära Betsie och tack för lappen med alla frekvenser och tider för väderrapporterna i området. Någon övernaturlig kraft måste ha skickat dig...
Har i det längsta försökt hemlighålla en annalkande väderförbättring för min besättning. I morse kom dock ett e-postmeddelande som bekräftade detta och som snabbt spred sig ombord. Så nu kommer jag inte undan längre. Redan ikväll seglar vi vidare.

Mot nya mål