Efter att ha köpt en stor burk flytande honung av en Sardinsk biodlare, kramat om hamnkapten som försökte schasa bort honom, och även långseglaren då han anlände dagen innan, samt bunkrat fullt med diesel och färskvatten gav han sig iväg mot Malta och lämnade Olbia bakom sig i ett nu vackert men bedrägligt väder.
Första natthamn blev Ottiolu cirka trettio distans söderut längs kusten. En för säsongen tillbommad lyxhamn. Precis allt utom hamnkontoret var stängt.
Ett kontrakt för nattstoppet upprättades i två exemplar, vilka skulle undertecknas av befälhavaren på den nyanlända segelyachten på tre ställen, samt en faktura utställas på hamnavgiften vilken var 4,50 € (för ögonblicket 46:10 SEK)
Nöjd med dagens slit kostade han på sig en cykeltur och en god grillad doradofisk på en lokal krog med tiramisou och en kopp kaffe efter.
Det var mörk och ruggigt samt småregnade på vägen tillbaka till den varma salongen ombord. Nästa dag sken solen och han gav sig full av optimism iväg igen.
Trots utmärkta prognoser började det snabbt blåsa småspik och till på köpet rakt i näbbet på Astrid som satt utkik på SB:s vantspridare uppe i masten. Sjön var liksom på hans hemmahav, Kattegatt och Öresund, fruktansvärt krabb. Fartyget gjorde ringa fart över grund trots god sådan genom vattnet då det både var motljus och ström stick i stäv.
Genomsur, irriterad och sugen på ett nytt hamnbesök kände han framåt kväll att det var rätt beslut att ge upp, precis som han tidigare gjort med sitt gökdrickande, och söka natthamn.
Närmsta hamn låg dessvärre akteröver så det var bara att bita i den sura sillen och segla tillbaka. Dock endast några distansminuter. Till Caletta, en trevlig och ganska stor by full av livfulla infödingar som spelade rappmusik nästan ända till soluppgången.
Byfiket höll gratis Internet och omgivningarna var trevliga att cykla runt i så han beslöt att stanna några dagar och glo sig runt omkring i väntan på nästa väderfönster då avsikten var att göra en nonstop segling direkt till Valetta på Malta.
Förmiddag och eftermiddag, dagen före avgång, ägnades åt att försöka tanka. Byns enda bensinstation var igenbommad med en skylt som upplyste om att hugade tankare kunde ringa Manolo mellan 0830 och 1130 lokal tid samt Robertino mellan klockan 1400 och 1630 också lokal tid.
Han ringde och ringde och ringde och till slut svarade ett pipigt fruntimmer som upplyste att det var stängt trots att det var affärstid. Gick bra att återkomma klockan två. Återkom klockan två och fick besked att det fortfarande var stängt men att man skulle öppna klockan 1600. Då han som vanligt inte känner sig jäktad längre satte seglaren sig på vågbrytaren och njöt av sin frihet och nyvunna sinnesro. Livet till sjöss skänker sådant i stora mängder.
Macken var avsedd för stora trålare som tankade kubikmeter så när Robertino, efter ytterligare ett par telefonsamtal med både hänvisnings och upptagetton, kom strax före sex på kvällen blev han sur då fartyget endast skulle ha tjugo liter. En Lambada från sittbrunnens högtalare fick honom på så gott humör att han trots den lilla skvätten till och med började le och steppa lite på kajen.
Sex på morgonen kastade han loss med sin yrvakna papegoja som gjorde stora ögon och kraxade förtjust. Tillsammans drog de till sjöss med utsökta vindprognoser säkrade i datorns cacheminne. Rakt i häcken de tre dygn seglatsen skulle ta och lagom starka dessutom.
Under hela dagen var det ingen vind alls och han beslöt att hålla farten med maskin. Vädret var kalas och han visslade belåtet flera trudelutter och förstod knappt att han skulle vara framme vid vintervilan på de sommarfagra och ljummiga öarna Malta och Gozo om endast några få dagar.
På kvällen kom vinden. Han satte segel, men vis av erfarenhet revade han storen för säkerhets skull. Nils, på den vindpinade ön Hven i Öresund, menade efteråt att han själv inte kunde fattat ett bättre och klokare beslut vilket styrkte sjömannens självkänsla. Vädret som spås på Medelhavet stämmer så gott som aldrig på vintern, våren, sommaren och hösten, vilket mycket riktigt visade sig dagen efter då det friskade i långt mer än vad som prognostiserats.
Vinden ökade stadigt, sjön växte och böljorna blev höga och fräste oroväckande. Till slut blåste det mellan femton och tjugo meter, i byarna upp till tjugofem, och böljorna var som han uppskattade genom att flukta upp mot masttoppen nästan lika höga emellanåt och mest hela tiden.
Det hoppade, krängde, slängde, satte, hissade och flängde i de på varandra följande två dygnen men då han av sin snälle far fått lära sig att livet till sjöss uppfostrat många drumlar såg han tiden an med tillförsikt och knoppade in med en bok som handlade om ”Ett annat liv” och kände sig delaktig i författarens berättelse.
För säkerhets skull med äggaklockan, uppdragen på tjugo minuter, under huvudkudden. Hans far sa alltid till sin krävande hustru; ”bli inte ledsen om pågen går till sjöss”, då hon ofta och uppgivet undrade vad det skulle bli av det egensinniga barnet. Liksom morfar. Farfar brydde sig inte.
Kräks gör han icke längre utan har begåvats med två rejäla sjöben så den enda anledningen att gå upp och ut på däck var för att spana efter kollisionsbenägna konkurrenter.
Han hade räknat ut att om det är fritt fram ända till horisonten tar det minst tjugo minuter, med god marginal, innan han smäller ihop med någon som styr fel eller inte håller erforderlig utkik.
Så förflöt resan i ett behagligt tempo då vinden låg på bakifrån stadigt hela tiden. På kvällen andra dagen svischade han förbi Sicilien och några andra småöar. Kursen ändrades något efterhand men låg nästan stadigt runt hundrafyrtio grader sydost hela resan.
Stjärnorna tindrade och marelden gnistrade i både bog och kölvatten. Det var mycket vackert och rogivande och livet liksom föll på plats på något obestämbart sätt.
Han tänkte på gamla vänner från tiden till sjöss. Pålle, i Nyhamnsläge, sjökapten och oöverträffad sjöman, var en. Om Pålle, skulle band av böcker kunna skrivas, och han har ofta tankar på att be honom att få göra det. I alla fall ett digert kapitel.
Agne med snushornet, från Pukavik på Listerlandet, gnist (telegrafist) som en gång i tiden seglat på den gamla tremastade segelskonaren ”Black Opal”, en annan.
Agne var av den gamla skolan. På den tid då telegrafisten ombord kommunicerade med omvärlden med hjälp av morsealfabetet och sin morsenyckel. Det var lika fascinerande var gång att stå bakom honom när han umgicks med omvärlden med sin nyckel. En dubbelslagig modell vilket innebar att den sände sina pip vid rörelser både till höger och vänster. Han var en virtuos och konstnär vid nyckeln. Spelade musik, vilken han i huvudet översatte till vardagstal.
Agne börjar bli till åren nu och då han pratade med honom sist menade han, att han stod med ena benet i jordgubbslandet men fortfarande såg med ett öga och gick utan stödkäpp trots att det just för stunden kunde varit en halvliter bättre.
Den gamla skonaren, byggd på Pukavik 1909, låg för övrigt, och häpnadsväckande nog nu på land utanför Valetta, i den marina han skulle till att övervintra i. Nu med namnet ”Black Pearl”. Dess färgstarka historia följer i ett senare inlägg.
På eftermiddagen, dagen för ankomst, kallade ett krigsfartyg upp på fartygets radiostation och frågade om han sett några rymlingar från Nordafrika samt undrade vilket språk hans besättning talade.
Han upplyste helt sanningsenligt på engelska att några flyktingar inte siktats samt att den fåtaliga besättningen normalt pratade skånska men att en av dem (hans papegoja) var kapabel att härma jordens alla övriga språk med rätt dialekt och allt.
Strax efter lunchtid siktades de båda öarna Gozo och Malta för första gången och växte sedan snabbt i storlek allteftersom han närmade sig.
Valetta angjordes strax efter klockan två UTC-dagtid. Första halvan av den tänkta resan var avklarad.
Han uppfylldes, som så många gånger tidigare under resan, av en varm tacksamhet att få uppleva allt detta på sitt eget sätt. Med all tid i världen och med möjlighet att fatta nya beslut närhelst det passar.
Äntligen, äntligen, ropade han högt och ljudligt, då det var väl i maskin. En Maltesisk travkusk, Claudio, tillika skeppsredare som han själv, tog emot på kajen och var passande nog delvis svensktalande då han gjorde täta resor till Sverige i hästaffärer.
Seglaren berättade för honom att han under sin tid som fraktflygare flugit runt den legendariske travhästen McLobell, med sin lille ponnykompis i ständigt släptåg, till olika platser där man hade vadslagning om vilka hästar som kunde springa snabbast. Kusken mindes mycket väl denne fantastiske travare.
Det var en hygglig karl som genast erbjöd sjömannen skjuts till hamnkontoret för att där bli anvisad permanent plats för den planerade liggetiden. Då hamnen vintertid är tätbefolkad, för det mesta av likasinnade vinddrivna individer, såg det ut att finnas alla förutsättningar för att kunna bli en riktigt trevlig tid för sjömannen och hans papegoja. Han tänker stanna en, två, ja kanske till och med tre månader.
Tankar har börjat gro hos honom att kanske hoppa över en sommar i Skåne och istället segla bort till Grekland-Turkiet och övervintra än en gång.
En gammal skolkamrat, som är läkare och seglat jorden runt och även upp till Svalbard med sin familj ombord i båten Ariel IV, skrev ett väldigt fint brev till Ulf nyligen ur vilket följer;
”Men varför? Varför segla hem, var inte tanken att dricka kokosmjölk i San Blas målet, sitta där civilisationen ännu inte fått fotfäste och förstört, inga andra platser kan man nå närmare tankecentrum, med andra ord alla tankar faller naturligt och enkelt på rätt plats, helheten skapas. Når jag läser din blog finns massor av reflektioner men också ett mentalt lugn som jag/vi också hade då vi reste men som går förlorat i vardagen oavsett om man vill eller ej. Vi förlorar en del av oss själva i vardagens slit. Man kan ta ett djupt diafragmalt andetag och mässa mantra på ICA maxi eller i kön på motorvägen men det håller inte länge. Till havs är det omvända.
Dina upplevelser och ditt kåseri om "On the road to freedom" gör att jag skulle vilja be dig om att bara fortsatta segla och framför allt fortsatta skriva.
Sitter just nu jour på Rjukan sjukhus i Norge med utsikt över vackra snöklädda fjäll och över Hardangervidda.
Vi kommer nog inte att stanna många år till innan vi ger oss ut igen.”
Tack Eric!
Framme med öppna sinnen, dynamiska planer
och utan större brådska
