Skonaren Black Opal från Pukavik

”Svarta Pärlan, The Black Pearl”, som hon heter idag, har en intressant och brokig historia vilken sträcker sig så långt tillbaka som 1909 e.kr. Byggd i Pukavik på Listerlandet i Blekinge, som ett av de sista segelfartygen i handelsflottan byggda i trä, fick hon ursprungligen namnet ”Black Opal”.

Min gamle arbetskamrat från tiden då jag seglade till sjöss, sjömannen och telegrafisten Agne, berättar för mig om sina äventyr ombord på fartyget, i vilket han mönstrade ”Påg” endast tretton år fyllda på hennes jungfruresa. Befattningen ”Påg” var den lägst rankade ombord och innebar daglig kindputsning av det äldre underbefälet. Han fick med andra ord lära sig veta hut omgående och utan pardon.
Fartyget var spantat för att kunna segla genom is under de kalla Skandinaviska vintermånaderna med sina ofta förekommande svåra stormar.
Även skrovet var förstärkt och konstruerat med två tjocka lager torkad ek från vilka alla ekollon plockats bort för att samtidigt göra det lätt.
Över hundrafemtio fot lång, och med tre ståtliga master som reste sig nittio fot över däck, utgjorde the ”Black Opal” en majestätisk syn var hon än befann sig på sina resor. Hon lastade nära fyra hundra ton, och ett fartyg som lastade så mycket på den tiden, var ett fartyg av kaliber.

Under en lång rad av år var Agne henne trogen och avancerade långsamt genom olika befattningar ombord. Man seglade med allt från koks, spannmål, trävirke, kopra (kokosfett), guano (torkad fågelskit) och annat krams samt även med diplomater som diskret måste flyttas under krigsåren.
Under en tid i början av femtiotalet ägde den berömde skådespelaren Errol Flynn henne som sitt privata fartyg. Agne och han fann varann direkt och blev vänner för livet. Agne har själv visat mig ett fotografi där de båda iförda vit linnekostym och halmhatt dricker rompunch ihop framme på backen när de ligger för ankar utanför ön Rarotonga i Söderhavet tidig vinter 1953 då jag för övrigt själv bara var tre år gammal.

1969, då hon ankom Ramsgate i England, mönstrade Agne av för gott efter en törn på 59 år ombord. Han hade då förlorat förmågan att gå och rullade nu istället fram likt vevaxelen i en kvadruppelångmaskin.
Fartyget skulle lyxrenoveras för att gå i långcharter med konstigt folk som var villiga att betala för sitt arbete ombord vilket inte föll Agne i smaken.
Hon konverterades nu från skonare till barkantin och försågs med en luxuös inredning, modern navigationsutrustning samt niotusen kvadratfot nya canvassegel. Arbetena avslutades 1973 på julafton.

Efter att tidigare seglat ”Påg” i tre år blev Agne uppmönstrad till ”Hökarhalva” vilket innebar en underbefälstjänst underställd Hökaren ombord (Steward). Ekonomiskt sinnad, och räknekunnig som han var, blev han även föreståndare för slabbkistan ombord.
Slabbkistan är en typ av diversehandel där besättningen kan köpa personliga förnödenheter. Precis som IKEA-Ingvar började Agne så smått med kulspetspennor, men även cykelklämmor för långbyxor, brun skokräm, snushorn, lösnäsor, östersjöbevis samt kaffegök och tobak ingick snart i sortimentet. Sötsaker lönade sig inte bland sjöfolk. Sockerbehovet tillfredställdes uteslutande med rom vilket före förbudstiden utskänktes regelbundet som en löneförmån.

Agne var ett födgeni och kunde tjäna in extrapengar på att smyga in gångbara artiklar vid sidan av det ordinarie sortimentet.
Flaskkorkar var en sådan, då de fanns att tillgå i överflöd utan kostnad och samtidigt blev eftertraktade av en mässjänta som av någon outgrundlig anledning kallades för ”Snoppeklämman”.
Var gång hon skulle gå iland ensam köpte hon en kork. Eftersom hon var orolig för att bli antastad hade Agne i förtrolighet gett henne rådet att sätta en kork i äggalådan och det skulle då inte vara någon fara att gå iland med eller utan sällskap.
Till och med konsistensfett, som han samlade in genom att torka av alla fettnipplar där det hamnat sådant utanför vid smörjningsarbeten, såldes med uppmaningen; ”Se nu till och fetta in pjäxorna pågar och halka iland”.

Affärerna utökades snart att även omfatta kunder iland, utan dyra mellanhänder, och blev med tiden så vidlyftiga att Agne fick ett generöst erbjudande av tullkriminalen som också ville vara med och göra affärer. Detta bestod av en längre tids gratis hotell med helpension och kritstrecksrandig kostym, vilken han för övrigt inte tyckte om då den, enligt honom själv, satt illa, var begagnad och ränderna dessutom satt på tvären. Erbjudandet uppfattades av Agne som så generöst att han av rent ekonomiska själ inte tackade nej då han nu i lugn och ro kunde planera fortsatt verksamhet.

Då Agne även hade telegrafism i generna blev det naturligt för honom att vid sidan om ordinarie arbete också tjänstgöra som ”Semaför” ombord.
En ”Semaför” var dåtidens telegrafist och arbetet gick ut på att med signalflaggor, en i vardera hand, skicka visuella meddelande till land och andra fartyg. Ungefär som en dirigent gör till sin orkester eller en semafor till lokföraren.
Agne var i sitt esse då han utförde sådan tjänst och det inspirerade honom att så småningom söka in på sjöbefälskolan i Kalmar där han avlade examen som radiotelegrafist redan 1913, strax före första världskrigets utbrott, endast sjutton år gammal.

Då den nya tekniken att sända bokstäver via etern snabbt spred sig var skonaren snart, på Agnes initiativ, ett av de första segelfartygen utrustat med radiostation för vilken Agne nu blev chef.
I ett slag blev han ovärderlig ombord och Kaptens högra hand. Hand om dragsedlar och löner fick han nu också och hade mandat att bevilja förskott inför trängande behov när det blev till landgång i hamnarna för besättningen.

Fartyget döptes efter renoveringen om till ”Aeolus” och satte 1974 segel destinerad Australien med en besättning på sex man och sexton betalande gäster och en papegoja som svarade på namnet ”Herman”.

Under resan till södra hemisfären anlöpte hon bland annat Lissabon, Martinique, Virgin Island, Panama och Galapagosöarna innan hon anlände till Melbourne.
Dessvärre blev hon angripen av skeppsmask efter bara en kort tid och skickad tillbaka till England för reparation Den här gången via Röda Havet och Suezkanalen. En brand utbröt i maskinrummet och skadorna blev så omfattande att hon aldrig kom genom Medelhavet men han ta sig till Malta och sjönk i hamnen vid Valetta på 70 fots djup.

Agne hade nu bytt ut sin tvärrandiga kostym mot smoking då affärerna tagit ny fart. Han var stadd vid så pass stor kassa att han genast såg det som sin plikt att finansiera en bärgning.
1979 bärgades hon av ett gäng entusiaster med Agne som projektledare, nu över åttio år gammal men fortfarande obruten och full av entusiasm.

I ett nafs var fartyget restaurerat till sin forna glans och med de kontakter Agne skaffat sig genom Errol Flynn blev bärgningen snart en lukrativ affär då man fick ett fett kontrakt på att låta fartyget vara med i inspelningarna av Karl-Alfred filmerna (Popeye) regisserade av Robert Altman och med Robin Williams i huvudrollen.

Svarta Pärlans äventyr var dock inte slut med detta. 1981 sjönk hon en andra gång under en svår orkan. Hon räddades än en gång och bogserades tillbaka till Grand Harbour.

Numera ligger hon vid inloppet till Msida marina vid Valetta. Dock inte i sjön, utan har fått en välförtjänt vila på land som Restaurang och barfartyg, med mycket av det gamla bevarat.

Själv sitter jag just nu i baren och dricker lemonad. Det doftar fortfarande tjära och gammalt slagvatten. Dofter som triggar minnen från tiden med min egen skuta ”Stanley” i Lomma hamn på sjuttiotalet.

Idag heter hon ”Black Pearl” och hennes nuvarande ägare Alex. På bordet ligger ett kort där det bland annat står;

"Now a unique attraction in the Maltese Islands, the Black Pearl is again at the service of Ladies and Gentlemen with a sense of adventure who like to enjoy a first class lunch or dinner, and a drink in a truly magnificent atmosphere."

Agne och jag själv kom under senare år att segla ihop långa tider fyllda av ett otal äventyr i Rederi AB Nordös Ro-Ro fartyg. Bland annat på Medelhavet liksom nu, men det är en annan och kanske senare historia.

Det är min förhoppning att Agne är vid god vigör och kan läsa fortfarande. Han bör om jag inte räknat fel vara runt 112 år idag, vilket inte är någon anmärkningsvärd ålder för en sjöman av hans kaliber.

Så länge skutan kan gå…