Sjöväder

Då jag vilat mig tillräckligt dök passande nog ett riktigt fint väderfönster upp, vilket jag upptäckte en morgon då jag i vanlig ordning borstat tänderna, ansat skäggstubben och petat tånaglarna på Astrid.

Passade på att vinka farväl till alla uppe från berget ovanför hamnen då jag tog mig en stärkande morgonpromenad innan den förestående sjöresan. Stigen slingrade sig vackert längs kanten mot havet.

Dåligt väder brukar förr eller senare sluta  vara dåligt, så även den här gången. Istället för öväder blev det nu sjöväder. Rejält övädrad var jag sugen på att komma till sjöss igen och fortsätta söderut mot värmen. Det har blivit kallt nu, tiden har rusat iväg och jag fattar knappt att det snart är första advent.

Hamnkapten, Amadorio Marc André, i Cargese är en mycket sympatisk och omtänksam människa. Under helgen då hamnkontoret var stängt kom han ner till båten och gav mig polletter till duschen då man klagat uppe i byn över att jag luktade illa. Likaså bad han om ursäkt att man hade så dåligt väder och vägrade därför att ta mer betalt för hamnplatsen. Trots detta beslöt jag mig för att lägga ut och lägga till i nästa hamn som blev Porto Pollo där jag kom in så sent, och likaså iväg tidigt, att ingen hann reagera och ta betalt. Klockan ringde fem så jag drog mig till sex och kom iväg sju. Minns när man hade incheck på jobbet 0520. Då kunde man min själ inte ligga och dra sig. Nu är det andra bullar!

Det var nu riktigt fint väder med lika fin kryss i lika lagom vind. Bergstopparna i bakgrunden över land var vackert vita av snö. På vissa ställen ligger snön året om vilket Jutte från Borstahusen, som är expert på Korsikanska klimatförhållanden, ringde och påpekade.

Dagens mål var Isla Maddalena. En liten ö i sundet mellan Korsika och Sardinien. Båten gjorde bra fart och själv var jag på gott humör, så jag beslöt att göra en avstickare in till Bonifacio på sydvästra hörnet av ön och äta en sen lunch. En fantastisk vacker naturhamn in mellan klipporna som ligger totalt skyddad för sjö, väder och vind.

Sista delen av kuststräckan här nere har en annan karaktär och är mycket vacker på sitt sätt. Tvära, av havet utskurna, formationer med tydliga skiktningar i sandstensklipporna. Man fegar inte när man bygger på dem heller…

På nästa etapp ner till Sardinien blev det dags att byta gästflagg då ön, som alla säkert vet, tillhör Italien.

Hamnstaden på Islas Maddalena är en fantastisk plats. Full av liv trots lågsäsong. Billigt att ligga och trevligt bemötande även här av en engelsktalande hamnkapten. Resenärerna Kaj o Börje från Helgoland mötte också upp. Astrid, som har en artneutral livsåskådning, var förtjust över återseendet.

Det låg tre stora Hallberg Rassybåtar i hamnen. Själv åt jag upp en bakelse på hamntorgskonditoriet och köpte samtidigt en timmas WiFi.

Nästa etapp till Olbia var inte så lång varför jag tog det lugnt nästa morgon och unnade mig kaffe och frukostbulle på café. Promenerade runt och luktade lite på den pittoreska miljön full av små gränder med blommor i balkonglådor, fönsterluckor i glada färger och snirkliga gamla gatlampor. Seglingen ner till Olbia gick förbi Porto Cervo på Costa Smeralda där jag och Jutte, med vår kabinbesättning, var på en charter för några år sedan med fyra dagars stopp. Jutte hade sin segelbräda med sig och jag mina dykgrejor. Vi hade till och med engångsgrillar med och åt kvällsmat på stranden med flickorna. När jag rundat nordosthörnet av Sardinien, blev det mot att tidigare nästan varit spegelblankt, nu grov krabb sjö vilket är väldigt tröttsamt och påfrestande.

Väl framme, och mitt under förtöjningen, brakade nästa oväder loss med full kraft. Himmeln öppnade upp och lät sitt vatten oförbehållsamt över oss. Vinden ylade och båtägarna sprang som yra höns och fixade med extra förtöjningar. Dock inte hamnkapten som ägnade all uppmärksamhet åt mig och mitt fartyg vilket jag med fara för livet knutit fast mitt i ovädret. Han skrek att hamnen var privat och försökte schasa bort mig trots att det nu var lågsäsong och många båtar var upptagna vilket då följaktligen inte platserna var längre. Deklarerade därför nödläge och skalkade nedgångsluckan från insidan.

Ägnade sedan kvällen åt att ha det hemtrevligt i den varma salongen. Fotogenlampan sken och Astrid satt på min högeraxel, eftersom jag är döv på vänster öra, och sjöng söderhavsvisor för mig. Det var bara okulélen som saknades.
Vinden fortsatte sitt ylande hela natten och sjöarna bankade in under akterskeppet som låg upp mot vind då det är svårt att ensamförtöja med fören mot vind. Fartyget faller av direkt då man lämnar manöverplatsen i sittbrunnen för att knopa fast förskeppet.

Rätt förtöjd, och med rejäla tampar, sover man gott