På Korsika

Efter att ha tagit en tupplur ombord beslöt jag mig för att segla ett par timmar söderut då väder och vind var gynnsamma och Girolata saknade både el, vatten och var så dött att jag kände symptom på lätt lappsjuka.
Hann precis angöra hamnen i Cargese innan mörkret lade sig. En liten fin hamn skyddad från alla vindar utom sydvästlig.
Trevlig hamnkapten, trådlöst gratis nätverk, fräscha duschar och toaletter samt en liten by på sluttningen med bussförbindelse och affär, gjorde att jag beslöt att stanna ett tag där. Inte heller så farligt dyrt att ligga.

Nästan alla restauranger hade stängt för säsongen och det låg en lite halvdöd, sömning aura över stället. Ägnade kvällen åt Internet och Skype. Det var riktigt skönt att få sova den stökiga sjöresan ur kroppen. Det sitter i ett tag, man känner sig matt och diffust olustig.
Dagen därpå regnade det så jag sköt på alla planer och hade det hemtrevligt ombord. Hade ett långt samtal över Skype med Chris på Seaotter. Vi har båda webkamera.

Framåt kväll upphörde regnet så jag passade på att gå upp i byn och både storhandla, besöka turistbyrån samt sätta mig på ett café och bli uttittad av lokalmaffian. Enda turisten i byn så här års och alla verkade veta att jag kom ända uppe från nordpolen någonstans.

Uppskattar lugnet så här års när turisterna är borta. Kan föreställa mig hur det kryllar av folk och är alldeles för varmt för att vara behagligt under högsommaren. Säkert omöjligt att få kajplats utan förbokning också.

Avslutade dagen med några Skypesamtal, såg en gammal Peter Sellers film och lagade till lite färdiglagad Korsikansk Paysannesoppa i vilken jag klickade lite rouille. En typ av aioli med saffran och cayenne. Jättegott. Soppan kom mig osökt att tänka på John Steinbecks skönlitterära mästerverk Tortilla Flat – Riddarna kring Dannys bord som just handlar om paisanos, pajsarna i Californiens Monteray på trettiotalet under depressionen. Minns att John Steinbeck fick Nobelpriset i litteratur 1962 då jag var tolv år gammal.

Fick under dagen ett E-mall från ”Fredrikitornet”. Till alla piloters stora sorg men samtidigt glada minne, pensionerad från sin träldom som trafikledare på Sturup. Utan Fredriks uppfriskande jargong hade atmosfären varit en misär. Historierna om hur flygtrafiken runt flygplatsen, under Fredriks befäl, dagligen blivit uppmuntrad är otaliga.
Minns en gång då en polishelikopter blev beordrad att lägga sig i väntläge inför landning. Poliserna fick sitta och choppa i sin helikopter både länge och väl, borta vid väntläge ost, tills Fredrik bröt in med färdtillståndet; ”Ja då har ni hovrat för lika mycket som jag fick i fortkörningsböter häromdagen, så nu har ni klart att flyga in och landa”.

En farsot som, med Fredriks benägna bistånd, spred sig som en löpeld var att alla piloter började nöffa i etern på Sturupsfrekvensen då ett bolag hade anropsnamnet ”SCAN-WING”. Ofta lät det ”Jasså det är grisabilen som kommer, ja då har ni klart att landa”. Vem urnöffaren var finns gömt någonstans uppe bland molnen över havet. Själv är han på havet numera.

Både trafikledningens skiftledare och flygbolagets flygchef förbjöd nöffandet ett otal gånger, dock utan större framgång.
Med en viss rätt blev vi av konkurrenterna kallade för Kalle Anka Airways med Bromma som Ankeborg. Men vad gjorde det, kul hade vi. Piloter och trafikledare som trivs på arbetet gör ingen skada. Tvärtom.

Ett oväder med stormstyrka är på gång enligt prognoserna så det passar mig utmärkt att kunna ligga kvar så länge jag vill utan att ha dåligt samvete, vilket jag ärligt erkänner att jag får en släng av ibland då jag är latare än vad jag kommit överens med mig själv om att vara.
Efter att ha knutit fast båten med gummiband för att slippa ryck och knyck i förtöjningarna somnade och sov jag gott hela natten.

Dagen därpå cyklade jag med lite hjälp upp till staden Calvi på norra delen av den lilla ön. Det är visserligen ganska många branta berg i vägen men då min vackra kvinnliga gast är spinningatlet måste jag själv hålla mig i god cykeltrim så jag hänger med när det åter blir till att hålla vacker kvinnlig gast ombord. Hisnande vackert.

Calvi har flygplats och färjeförbindelser med fastlandet men är likväl en väldigt liten stad. En trevlig liten stad med en en gammal kärna.

På vägen tillbaka gick solen ner. Kvällen var kall och klar men innan jag hann tillbaka till Cargese och båten

drog ett snöväder in och när jag kom fram hade ortsbefolkningen pyntat upp i rondellen, alldeles vid byns infart, till min ära då de nu alla visste att jag var nordbo.

Det blev till ungefär tjugofem mil på små dåliga vägar som mestadels slingrade sig på klipphyllor längs havet. Jag var nöjd och sov gott den natten. Som jag nämnde var ett oväder på gång och nästa dag brakade infernot loss.
 

 Fattig är den som bara räknar sina pengar