Mot Korsika

Lördag förmiddag den 15:e November. Den svenskflaggade båten ligger kvar på Porquerolles fortfarande. Det är nu femte dygnet, som var tänkt att bli ett. Långseglaren sitter nere i hamnen och funderar på det här med hamnröta vilket alla långseglare förr eller senare drabbas av. Beror det på bekvämlighet, obehaget att komma ut i besvärlig sjö eller rent av att stället han ligger på är så underbart. Sanningen ligger nog i en blandning av alla känslorna. Mest i det underbara att stället är så underbart.
Hur som helst, allt har sin tid och äventyrslustan blir till slut så stark att den tar överhanden och han bestämmer sig för att gå till sjöss igen. Nu mot Korsika. Någonstans på dess västsida.
Det har just rasat ett oväder därute men en fransk seglare, Alain Debaene, som är läkare och seglar med sin hustru på heltid bjuder ombord och delar med sig av sina fina väderleksprognoser.

Det ser riktigt bra ut men Alain varnar för gammal sjö som oftast ligger kvar flera dygn efter ett oväder och ställer till med kräkningar och annat oskönt otyg. Alain är pensionerad neurolog och har en viss tyngd bakom sina synpunkter. Det visar sig att han skulle få rätt.

Tillbaka ombord i sin egen båt får han besök av tre andras svenskar, två män och en kvinna, vilka han mött uppe i den lilla pittoreska byn tidigare under dagen. Nils med hustru och vännen Mats som är på besök från Stockholm. Paret lämnade Sverige i en Scanmar 33:a och fastnade i Hyéres, Frankrike. De berättar att de bor alldeles nere vid hamnen där de har en ny stor Dufour 455:a med vilken de njuter av sjölivet under lediga stunder. Mats som kallas ”Matte” visar sig vara gammal kompis med Stickans bror Ulf hemma i Sverige. Stickan som bor i Lyon och seglade med en bit på floden Rhône.
Likaså finns en gemensam bekant i Nice. Världen är i sanning liten.

Dagen efter, strax före lunch lossar han förtöjningarna i det soliga vädret, kryssar mellan ett par andra öar i Hyéresgruppen och sätter sedan direkt kurs mot La Girolata på Korsika, ett knappt dygn bort. Inte ett moln på himmelen och knappt någon vind alls så motorn får arbeta lugnt och rytmiskt runt två och ett halvt tusen varv per minut.
Sjön är besvärlig och skall bli värre under natten. Det kastar och slänger, hissar, knycker och dänger på ett ytterst obehagligt sätt. Sjösjukan är inte långt borta men han har nu fått så pass stadiga sjöben att maten stannar där den skall.
Inte ett moln som sagt och ett par riktigt stora fiskar slår i vattenytan strax vid solnedgången som är dramatiskt vacker.

Han förundras åter över hur vackert universum ter sig från en båt på havet. Känner tacksamhet att få vara frisk och uppleva naturen så nära.
Dagen och skymningen övergår i kväll och så småningom natt. En vacker natt med en stor måne som nyss varit full. Liksom han själv, fast inte nyss. Känner stor tacksamhet att ha fått gåvan att slippa. Känner på djupet hur bra livet är nu. Det har faktiskt blivit långt mycket bättre än han föreställde sig att det kunde vara. Bara av att ge upp och slippa skiten.
Kvällningen har varit kylig, det är sjutton grader i vattnet, men natten blir varmare. Nästan ljum. För säkerhets skull aktiverar han alla sina elektroniska tentakler med larm. Larm på ekolodet satt till fem meter. Två larm på radarbilden i plotterns sjökort, ett på en cirkel närmast båten och ett annat på en sektor rakt förut lite längre bort samt larm på AIS-mottagaren för alla båtar närmre än en halv nautisk mil. Drygt niohundra meter.
Horisonten är fri från fartyg så han tänder båtens lanternor och vilar sig i stickkojen på babordssidan i aktern. Månen lyser upp den lilla akterhytten genom ventilen och ger en behaglig känsla av vänskaplig närvaro. Han somnar nästan omedelbart.

Natten är orolig och tillvaron blir otroligt störig av den stökiga sjön, vilken lever kvar sen ovädret dagarna innan. Han vaknar plötsligt med ett ryck och då han tittar ut är båten på väg rakt in mellan ett par klippor med så grunt vatten mellan att endast ett par rännilar syns. Båten går på grund med ett brak och katastrofkänslan infinner sig omedelbart. Detta som inte fick hända.
Det är en dröm och verkligheten är klart betydligt trevligare att vakna till. Havet ligger där som det ska. Utan klippor inom synhåll. Han undrar om det var en varning.
Lite senare när han somnat om går larmet. Yrvaken, på däck i två kliv, ser han till sin förskräckelse att ekolodet larmar för ett grund på under fem meter som larmet är ställt på. Enligt sjökortet är det dock en bra bit över tusen meter djupt på positionen. Kanske ett eko från en delfin eller någon annan stor fisk.

Helt enligt beräkningarna dyker Korsika upp strax före den vackra gryningen. Det är så vackert att det nästan gör ont. Tacksamheten bubblar åter upp och fyller honom med nytt liv. En ny spännande dag på en ny outforskad plats. I full frihet, frisk med klara sinnen och all tid i världen.

Han förtöjer vid en gammal gisten träbrygga längst in i en vik runt hörnet på en klippa där en ruin av en gammal fästning står som landmärke. Byn är liten, ett par fiskare ger sig ut och en vilsen ko står på stranden. De vackra bergen tornar upp sig alldeles bakom byn.
Sjömannen sätter sig till bords och njuter en enkel frukost med ett kokt ägg och lite vitt bondbröd till, vilket han värmt i ugnen. En burk sardiner i tomat och en mugg yoghurt med flytande honung. Kaffe och senare ännu en kopp då han sätter sig med dagens skrivarbete. Skrivandet fungerar bäst för honom på förmiddagen efter frukost då sinnena är utvilade och minnena av gårdagen finns kvar opåverkade av nya händelser. Detta att skriva har börjat bli en viktig del av resan. Allt oftare går tankarna till att på allvar skriva en bok. Kanske om något helt annat än den här resan.
Lite dyning i viken, förtöjningarna knirrar och solen värmer på. Han går nyfiken iland.

Det ligger en välbekant men obestämbar doft i luften.
Det luktar gott.