Öväder

http://www.windfinder.com/

Ur handboken;

Refva segel är en af de oftast behöfliga, men icke så ofta i rätt tid utförda manövrerna i en segelbåt, ty om denna har lagom stora segel lär man icke kunna segla många dagar med den i svåra farvatten innan man behöfer refva. Många seglare tyckas dock hafva en afgjord obenägenhet för att refva. Hos somliga beror det kanske på den föreställningen, att det är duktigt att föra orefvade segel i hård bris, och det kan ju ej förnekas, att det må vara roligt att pressa med segel någon gång, ehuru man i regeln ingenting vinner i fart, ty de flesta båtar segla bäst med måttligt stora segel. Men hos en del båtseglare tycks obenägenheten att refva bero på den tron, att seglen fara illa däraf, och om än detta är förhållandet med illa refvade segel, så är det å andra sidan säkert, att segel försträckas och fördärfvas just jämnt i proportion till vindtrycket i dem, så att refvningen - om den är väl gjord - tvärtom skonar seglet därigenom att den minskar den för vindtryck utsatta arean. Men för att kunna refva ett båtsegel väl är det nästan nödvändigt att ligga vindrätt eller i lä med båten, och därför är det alltid bäst att, om det finnes ringaste anledning att tro att man behöfver refva, göra detta innan man begifver sig ut, ty en gammal god båtseglareregel säger, att ref äro svåra att taga in men lätta att sticka ut under segling.

Efter att ha studerat väderkartan beslöt jag för att reva i tid. Helt enkelt genom att stanna i hamn och dubbla förtöjningarna i kajen samt dra båten en bra bit från kaj med aktern ut surrad i hamnens grova bottenförtöjningar. Det friskade i till full storm på natten och trots att hamnen är väl skyddad gick det nästan inte att vara ombord som det rullade och knyckte. Att gå iland var förenat med livsfara och inte att tänka på.

Övädret höll i sig hela nästa dag och natt.

Upplevelsen att sitta instängd i mörkret med en tillvaro som kastar hit och dit var nästan lika hemsk som simulatortesterna på min sista arbetsplats. Bara nästan, för i båten kunde man gå och lägga sig och somna från eländet, vilket av naturliga skäl inte går för sig under ett simulatorpass. I simulatorn sitter man också instängd och då rummet, eller burken som vi kallade den, rör sig runt både horisontal, vertikal och lateralaxlarna för att simulera G-krafter, stimulera piloterna och förstärka intrycken blir upplevelserna ganska likartade rent fysiskt. Risken att drabbas av psykiska skador är störst i simulatorn.

Brottsjön, som på bilden inte ser så märkvärdig ut, är gigantisk och kan med lätthet kasta omkull båten om man får den i sidan. Det är lätt att se om man jämför med kyrkan som ligger på betydligt kortare avstånd från betraktaren. På Capitaneriets anslagstavla satt en varning från franska Meteo för våghöjder ute till havs på upp till sju meter på södra västkusten av Korsika.

Sådana vågrörelser upplöses inte i tomma intet utan studsar mot land och kommer bakvägen in i den vid en första anblick så skyddade hamnen. Att det går att bli sjösjuk i hamn är härmed bekräftat. Likaså att bli botad, vilket jag tror mig blivit då kräkningarna upphört, vilket är nästan lika befriande som att gå i pension och sluta arbeta. Astrid, min papegoja som jag under en tid inte berättat så mycket om, har sin egen taktik när det rullar som värst. Hon flyger helt enkelt omkring i sakta mak inne i salongen och låter båten rulla bäst den vill men då detta i längden blir relativt tröttsamt har vi gemensamt uppfunnit en kardanskt upphängd sittpinne, vilken är placerad i båtens rullnings och hävningscentrum. Detta centrum beräknas ur den nautiskmatematiska hamnkaosformeln;

(längd i vattenlinjen x masthöjd) + dödvikt

RHc = -----------------------------------------------------

vindkomposant - (lufttemp/vattentemp)

När nattens fasor lämnat mitt fartyg och jag själv fått en dubbelkopp stärkande kaffe och lite frukost inombords, tog jag den gamla hyrbilen ner till Ajaccio som är huvudstad på ön. Cykeln fick stanna ombord.

Precis som på Cuba är bilbeståndet gammalt men här på Korsika dock i betydligt bättre skick vilket återspeglas i Fransmännens förmåga att bygga flygplan som till exempel nya Airbuss 380 superjumbo.

Måste här passa på att både konstatera och erkänna att verkligheten aldrig är som man föreställer sig den i förväg. Inte nödvändigtvis sämre men utan undantag annorlunda. Mer eller mindre.
Att sola, bada och dyka har kommit på skam och jag längtar längre söderut. Kommer därför, som jag ser det just nu i min dynamiska värld, att segla närmsta väg, vid närmsta vackertväderfönster ner till Malta och på vägen dit samtidigt passa på att korsa trettiosju grader nordlig bredd
När nu ovädret lagt sig tittade solen fram och det blev snabbt sommarlikt trots att snön fortfarande låg kvar lite varstans längs vägen.

Ajaccio är en kraftig kontrast mot övriga delar av ön. Det är en storstad med allt vad det innebär. Fina dyra modebutiker, lyxhotell, kryssningsfartyg, trafik och folkliv.

Man slås av faktum hur mycket folk som bara drar runt precis som jag själv mitt på dagen, mitt i veckan, utan att arbeta. Detta tror jag har sin orsak och verkan av att man på artonhundraåttiotalet uppfann knypplingsmaskinen. Om en människa knypplar för hand kan hon göra fem maskor i minuten. Om en maskin knypplar kan den göra trettiotusen. Alltså sextusen gånger fler på samma minut. En minut har alltså blivit till över fyra hela dygn, eller tolv arbetsdagar, att använda till annat än arbete, vilket står skrivet i en bok, ”Rätten till lättja”, av den Franske Marxist-socialist-journalisten Paul Lafargue.
Detta måste ju få varje normalbegåvad människa att inse att det inte är nödvändigt att sitta inne och knyppla varje dag längre om man anpassar sitt liv till att i stora drag bara tillgodose sina basbehov som mat, umgänge, tak över huvudet och upplevelser. Upplevelser behöver inte kosta skjortan, även om de gör det ibland…

 Stranden i Ajaccio

Är dina vänner enögda, så se dem då i profil istället