En av mina drömmar i ungdomen var att någon gång i livet få köra en riktig F1:a. Det blev verklighet sommaren 2003, och dessutom i två olika bilar. Damon Hills Jordan med vilken han vann Belgiens Grand Prix 1998, samma år som han för övrigt också blev världsmästare i F1,
och en Arrow som Hill möjligen också kört.
En mycket stark upplevelse, men först lite historia;
Graham Hill, är den ende som vunnit en så kallad Triple Crown, det vill säga Indianapolis 500, Le Mans 24-timmars och formel 1 VM.
Graham Hill blev världsmästare i formel 1 säsongerna 1962 och 1968 och tvåa tre gånger, säsongerna 1963, 1964 och 1965.
Graham Hill blev världsmästare i formel 1 säsongerna 1962 och 1968 och tvåa tre gånger, säsongerna 1963, 1964 och 1965.
Damon Hill, är son till racerföraren Graham Hill.
Säsongen 1992 körde Hill i formel 1 för Brabham, och kvalade då in till två deltävlingar. Säsongen 1993 fick han en förarplats i Williams, efter att Nigel Mansell tackat nej till nytt kontrakt. Alain Prost vann mästerskapet före Ayrton Senna med Hill på tredje plats efter att han tagit tre delsegrar i rad under hösten. Han hade kunnat vinna ett par lopp till, men fick då tekniska problem mot slutet.
Säsongen 1994 kom Hills riktiga genombrott. Senna, som värvats till stallet förolyckades i San Marino, och Hill blev försteförare. Han vann sex lopp, och hämtade därmed in Michael Schumachers 37 poängs försprång, så att det bara skilde en poäng inför säsongsfinalen i Australien. Schumacher, som ledde racet, åkte av banan och kolliderade kontroversiellt med Hill när han kom upp på banan igen. Båda förarna tvingades bryta loppet, och Schumacher tog därmed mästartiteln. Säsongen 1995 var sämre för Hill. Schumacher vann nio race jämfört med Hills fyra och säkrade titeln med två race kvar. Hill gjorde under säsongen flera individuella misstag, bland annat körde han på Schumacher vid två tillfällen, och förlorade i Belgien på grund av en alltför försiktig strategi.
Säsongen 1996 kom Hills stora chans att ta VM-titeln, då Schumacher körde för Ferrari som inte hade någon bil som kunde konkurrera med Williamsbilarna. Dessutom visade sig Schumachers ersättare Jean Alesi och Gerhard Berger tidigt oförmåga att kunna utmana om förartiteln. Detta gjorde att Hill fick en intern duell med stallkamraten Jacques Villeneuve om titeln. Hill vann åtta race och Villeneuve fyra, vilket vägde upp dennes jämnhet. Villeneuve skulle tagit titeln om han vunnit det sista racet samtidigt som Hill blivit poänglös. När Villeneuve tvingades bryta var saken klar och Hill blev världsmästare.
Efter VM-titeln fick Hill lämna Williams, då han inte kom överens om lönen med stallet. Säsongen 1997 körde han istället för Arrows, för vilka han bara var ett varv från att ta deras första seger, men ett växellådeproblem gjorde att han slutade tvåa i Ungern. För övrigt blev det bara en säsong, då materialet var undermåligt. Hill avslutade sin karriär i Jordan. Han tog stallets första seger i Belgiens Grand Prix 1998 och slutade sexa i förarmästerskapet 1998. Säsongen 1999 slutade han tolva och valde att sluta tävla.
Av en händelse fick jag reda på att det fanns en förarutbildning där man fick köra formel ett på Anderstorp raceway, samma bana som Ronny Petersson och Gunnar Nilsson körde på i Sveriges Grand Prix. F1 loppen kördes mellan 1973 och 78 i Sverige. Ingen svensk vann på hemmaplan. 1978 dog både Ronny och Gunnar. Ronny körde ihjäl sig och Gunnar fick cancer.
Bara att samla ihop ett körsuget gäng kamrater. Mark, QuackQuack Bengtsson, Lars, Peter samt Dirty Harry. Vi slog sönder våra spargrisar och anmälde oss.
Säsongen 1992 körde Hill i formel 1 för Brabham, och kvalade då in till två deltävlingar. Säsongen 1993 fick han en förarplats i Williams, efter att Nigel Mansell tackat nej till nytt kontrakt. Alain Prost vann mästerskapet före Ayrton Senna med Hill på tredje plats efter att han tagit tre delsegrar i rad under hösten. Han hade kunnat vinna ett par lopp till, men fick då tekniska problem mot slutet.
Säsongen 1994 kom Hills riktiga genombrott. Senna, som värvats till stallet förolyckades i San Marino, och Hill blev försteförare. Han vann sex lopp, och hämtade därmed in Michael Schumachers 37 poängs försprång, så att det bara skilde en poäng inför säsongsfinalen i Australien. Schumacher, som ledde racet, åkte av banan och kolliderade kontroversiellt med Hill när han kom upp på banan igen. Båda förarna tvingades bryta loppet, och Schumacher tog därmed mästartiteln. Säsongen 1995 var sämre för Hill. Schumacher vann nio race jämfört med Hills fyra och säkrade titeln med två race kvar. Hill gjorde under säsongen flera individuella misstag, bland annat körde han på Schumacher vid två tillfällen, och förlorade i Belgien på grund av en alltför försiktig strategi.
Säsongen 1996 kom Hills stora chans att ta VM-titeln, då Schumacher körde för Ferrari som inte hade någon bil som kunde konkurrera med Williamsbilarna. Dessutom visade sig Schumachers ersättare Jean Alesi och Gerhard Berger tidigt oförmåga att kunna utmana om förartiteln. Detta gjorde att Hill fick en intern duell med stallkamraten Jacques Villeneuve om titeln. Hill vann åtta race och Villeneuve fyra, vilket vägde upp dennes jämnhet. Villeneuve skulle tagit titeln om han vunnit det sista racet samtidigt som Hill blivit poänglös. När Villeneuve tvingades bryta var saken klar och Hill blev världsmästare.
Efter VM-titeln fick Hill lämna Williams, då han inte kom överens om lönen med stallet. Säsongen 1997 körde han istället för Arrows, för vilka han bara var ett varv från att ta deras första seger, men ett växellådeproblem gjorde att han slutade tvåa i Ungern. För övrigt blev det bara en säsong, då materialet var undermåligt. Hill avslutade sin karriär i Jordan. Han tog stallets första seger i Belgiens Grand Prix 1998 och slutade sexa i förarmästerskapet 1998. Säsongen 1999 slutade han tolva och valde att sluta tävla.
Av en händelse fick jag reda på att det fanns en förarutbildning där man fick köra formel ett på Anderstorp raceway, samma bana som Ronny Petersson och Gunnar Nilsson körde på i Sveriges Grand Prix. F1 loppen kördes mellan 1973 och 78 i Sverige. Ingen svensk vann på hemmaplan. 1978 dog både Ronny och Gunnar. Ronny körde ihjäl sig och Gunnar fick cancer.
Bara att samla ihop ett körsuget gäng kamrater. Mark, QuackQuack Bengtsson, Lars, Peter samt Dirty Harry. Vi slog sönder våra spargrisar och anmälde oss.
Namnet "halvpannan" fick han efter motorvolymen som var maximerad till 500 kubik, en halvliter. Åke var riktigt duktig och gjorde enligt dåtida tidningsreportage den ena beljublade uppvisningen efter den andra. Han var till och med i Paris och körde Grand Prix då det begav sig. Man hör fortfarande talas om honom på sportvagnsmeetings runtom i landet.
F1 kurserna drivs av Johan Raiamäki som tävlat framgångsrikt i olika klasser, bland annat historisk F1, och köpt in ett par riktiga F1:or samt ganska många formel Lotus. Det var naturligtvis ganska dyrt men med facit i hand värt varenda krona.
Dagen började med teori, visning av banan, säkerhetsgenomgång och körning med egna bilar för att lära känna banan. Därefter tre pass med formel Lotusbilarna där tempot succesivt ökade tills hornen växt så långt ut på en dansk överentusiastisk ung man att han kraschade rakt in i en barriär och slet av båda hjulen på vänstersidan.
Bilarna var visserligen försäkrade men med en självrisk som hette duga, tiotusen för Lotusbilarna och trettio för F1:orna. Plus moms!
På eftermiddagen då vi var i högform blev det dags för två pass med F1:orna, ett i varje bil och omfattande två gånger fyra varv.
Det är klaustrofobiskt trångt i cockpit på en F1:a och mycket svårt att komma iväg utan motorstopp då kopplingen är av ”antingen/eller” typ och vridmomentet kommer först på riktigt höga varv. Man puttade därför igång oss i tvåan.
I övrigt är bilarna förvånansvärt lättkörda så länge man har marginal till yttersta gränserna. Båda bilarna var sekventiellt växlade. Arrow:n manuell och Jordanbilen elektriskt med paddlar i ratten.
Det var en mäktig känsla att dra iväg med två friliggande halvmeter breda däck på titanfälgar i synfältet. Däck mjuka som suddgummi och med ett grepp som när de blev varma var nästan ofattbart.
Allting var en hårresande upplevelse, accelerationen på rakan med fullgasväxlingar runt tolvtusen varv med någon sekunds mellanrum.
”Shiftlighten” som indikerade dags för växling lös oavbrutet och noll till tvåhundra gick på ca fem sekunder. Innan det var dags att bromsa var farten uppe i nästan trehundra. Bilarna toppade 330 km/t. 550 hk i ryggen!
Man fick tunnelseende och trots rådet under teorin att vänta och börja räkna till tre då man tyckte det var dags att bromsa, bromsade man när man tyckte det var dags, men allteftersom horn och mod växte fick man is i magen och räknade i alla fall till både ett och två innan man bromsade. Men inte till tre…
Bromsarna var något alldeles i hästväg. Likaså greppet i kurvorna. Man drog på slutet så det nästan svartnade i kurvorna men ändå fanns det enligt instruktörerna ljusår mer att pressa innan man tappade greppet.
Hi tec i kolfiber och titan!
Bromsa eller gasa för mycket med sidokrafter på bilen är förödande och man snurrar av innan man hinner fatta vad som hänt. Nästan alla klarade sig även om det säkert var nära för de flesta av oss.
Nu kan jag lämna jordelivet med ett Formel 1 certifikat och sinnesro vad beträffar den biten. Jag kommer troligen aldrig att köra en F1:a mer i livet, men jag har gjort det och det är jag glad för.
Upplevelser kan ingen kronofogde lägga beslag på...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar