Tillbaka ombord men utan gast

Efter en lyckad landning på Shipools flygplats i Amsterdam tog jag snälltåget in till centralstationen. Hann inte lösa biljett så jag satte mig i första klass då böterna förmodligen är samma där ifall det värsta skulle inträffa vilket det naturligtvis gjorde. En kontrollant dök såklart upp direkt då tåget börjat rulla genom förorterna in mot centrum. Det var en äldre dam som generat viftade bort mitt dilemma då hon verkade tycka det var pinsamt att sno en förstaklassresande friherre på ett futtigt bötesbelopp.
Båten låg oskadd kvar där vi lämnat henne. Kojade direkt och drömde hela natten en massa om alla äventyrligheter som väntar söderöver.
Då jag, som jag brukar påpeka, har all tid i världen beslöt jag vid frukostbordet i samråd med Astrid, min sympatiska papegoja, att uppleva ytterligare ett dygn i Amsterdam. Detta förflöt i lugn och ro ända till efter lunch nästa dag då jag gav mig iväg.

En som till skillnad från mig har bråttom

Planerna var att gå ut i engelska kanalen som är mycket större än Holländarnas men långtifrån lika trevlig. Mycket på grund av de lömska tidvattenströmmarna som sätter åt fel håll om man inte läser de kryptiska tabellerna rätt.
Väl iväg ut mot kusten svängde jag därför vänster in på en ny kanal strax innan jag nådde fram. Som tur var där en järnvägsbro som var stängd och enligt min bruksanvisning över kanalerna, vilken jag glömt att titta i, stod att den skulle så förbli ytterligare fem timmar fram till kvällen.
Tur därför att jag vid väntplatsen blev ombordbjuden hos en gammal beckbyxa som bara hade fyra fingrar på ena handen. Han lärde mig nämligen ett revolutionerande knep hur man förtöjer när man hamnat i blåsväder och seglar ensam ombord vilket jag nu kommer att göra ett tag framöver.
Det hela går ut på att låta bli att springa som en tetting mellan för och akterdäckens förtöjningslinor och försöka få dem runt något hållbart iland. Fören eller aktern har ändå blåst så pass långt bort från kajen när man når fram att man riskerar att falla i vattnet då man desperat sträcker sig så lång man vågar. Det ända man behöver göra är att puttra fram till kajen och utan att röra en min lägga en enda kort tvärända från midskeppsknapen och göra fast omedelbart. Båten blir då förvandlad till en vertikal gungbräda och gungar alltså runt tvärändan mot bollfendrarna som man i god tid före angöring placerat i för och akterskeppen. Tänk så enkelt.
Med hjälp av denna nya revolutionerade teknik har jag på egen hand utvecklat en liknande men betydligt mer avancerad mycket användarvänlig lösning när man slussar själv där det är nivåskillnad mellan ankomst och avgång från slussen vilket är vanligen förekommande.
Man använder bara en pollare i slussväggen och gör fast en tvärända från mittknapen och via denna tillbaka till den förliga skotvinschen och likadant en annan ända från akterknapen runt samma pollare och tillbaka via knapen till den aktra skotvinschhen. Sen sätter man sig med läget under full kontroll med en oberörd min i sittbrunnen och tar ett bloss på lakritspipan samtidigt som man förstrött vinschar hem eller slackar ut allt efter aktuellt vattenstånd i slussen samt för att justera långskeppsriktningens parallellitet med slussväggen. Alternativt kan man använda en mindre miljövänlig men enklare variant och slopa aktertampen och istället låta maskin puttra sakta fram för att sedan justera långskeppsrikningen med rodret efter behov.
Det i mitt tycke genialiska arrangemanget är redan patentsökt hos patent och registreringsverket i Stockholm på Vallhallavägen och då ingen härmed kan sno idén visar jag ett foto på hur det hela fungerar;

De röda handtagen är skotvinschar

Ni som inte är teknikintresserade eller båtvana kanske inte har så stort intresse av att läsa den här långa utläggningen och kan i så fall gå tillbaka i texten och hoppa över texten för att fortsätta härifrån istället.
Hamnade framåt kväll i staden Haarlem och nattförtöjde mitt i den gamla stadskärnan, tände fotogenlampan och satt välmående i dess sken ända till midnatt och skrev på min dator.
Haarlem är enligt vad jag minns från mina geografilektioner i Lomma grundskola huvudstad i den nederländska provinsen Nordholland. Den har en yta på 32,11 km2 och en befolkning på 147 613 invånare.
Haarlem är centrum för blomsterodlingar och export av blomsterlökar, framför allt tulpaner men troligen även av marijuanaplantor.
Staden har givit namn åt stadsdelen Harlem i New York, USA.
Efter att dragit mig till minnes alla dessa fakta om stället blev jag så trött att jag fick gå till kojs och som vanligt nuförtiden, när jag slipper att arbeta, sova gott.
Morgonen därpå tog jag mig en stärkande cykeltur och köpte lite fräscha frukostbröd av en konkurrent till Tomelillabagaren.
Att ligga till kaj i Holländska städer är precis som att parkera bilen hemma. Har man inte betalt och precis skall köra iväg kommer det en lapplisa springande. Så och här. Det var i alla fall relativt billigt jämfört med böterna i Sverige. Endast 60 kronor för ett nattstopp.

På morgonen cyklade jag till bagaren och över den lilla vackra bron som är från elvahundratalet f.kr.

På vägen dit såg jag en Harley Davidsson samt en morgontidig träl som satte upp en ny gatskylt eftersom några berusade teknologer från stadens tekniska högskola hade stulit den gamla under natten. 

Fenomenet är vanligt förekommande så därför har man elektronisk övervakning av alla skyltar i byn och kan således byta dem omgående så att ingen cyklar vilse utan kommer till jobbet i tid på morgonen. Trälens arbetsuppgift var alltså ganska betydelsefull.

Vid avgång när stadens bro öppnade hade en orkester samlat ihop sig och massor av folk stod på bron och hurrade eftersom borgmästaren hade hört att det var en svensk ensamseglare på genomresa vilket är ytterst sällsynt förekommande.

Orkestern spelade ”Du gamla du fria du fjällhöga nord” för mig på plastdunkar som innehållit löpe från ostfabriken i staden Gouda intill. Man hade nu fyllt dem med vanligt kanalvatten och stämt deras toner med individuella vattennivåer.

Tro det eller ej men vackert lät det trots att jag bara hör med höger öra efter en bilolycka när jag var liten.

Jag försökte som tvååring och klåfingrig som jag var redan då, öppna och hålla fast dörren på familjens DKW cabriolet av 1937 års modell där dörrarna öppnades omvänt framifrån och bak men då fartvinden var mig övermäktig och slet upp dörren drogs jag blixtsnabbt ur bilen och smackade huvudet så hårt i den asfalterade körbanan att skallen sprack och stigbygelbenet i vänster öra brast mitt av. Detta fick till följd att jag plötsligt blev berövad hälften av min normala hörsel.
Tur att man har ett öra i reserv. I och för sig ingen större förlust då man med fördel kan lägga sig på det fungerande örat när det är oväsen och man behöver sova en stund.

En för landet typisk liten pensionärsskuta

Färden fortsatte till staden Gouda där en järnvägsbro effektivt satte stopp för vidare framfart den dagen. Sista öppningen var efter mörkrets inbrott så det fanns ingen anledning att fortsätta då det saknas kanalbelysning och på så vis är mycket lätt att köra av vattnet ut på någon åker bland får, kor och getter.
Lika lätt är det för korna att i mörkret springa ut på kanalen och hamna på en pråm vilket syns på bilden där två förvånade kor upptäckte sin belägenhet när det ljusnade frampå morgonkulan.

Sydvästholländska vilsegångna kor

Då jag är rädd om min båt var jag inte sen att nappa på ett erbjudande att få ha båten i vardagsrummet över natten hos den trevliga familjen Vandaam som bodde alldeles vid kanalkanten. De ville dessutom inte ha betalt för olägenheten att upplåta sin villa på det här ovanliga viset.

Själv hade jag ett givande samtal med mannen i huset Herr Pijter Vandaam innan jag lämnade staden dagen efter. Han berättade att han var gammal ensamseglare och utan hjälp seglat både till Japan och Sydafrika.
Vis av sin gedigna erfarenhet avrådde han mig på det bestämdaste att segla över Biscaya vilket han betecknade som livsfarligt. Likaså att följa kusten runt och bese alla de trevliga hamnarna med god mat och vackra kvinnor var enligt honom ännu farligare plus att böljorna nära land först blir så höga att man får svindel och sen så låga att man kan smälla i botten och slå sönder båten om man har otur.
Nej det enda raka enligt honom var att först ta en tur ut i Atlanten runt Azorerna och därefter sätta kurs in mot Nordspanien och Portugal.
Jag har ännu inte beslutat om jag skall ta honom på orden. Trevlig var han dock och hade precis köpt en bogserbåt vilken han höll på att renovera och skulle bo på i resten av sitt liv då han låg i skilsmässa med sin unga nätta och mycket chica hustru Pauline.

Cyklade sedan en tur ut på landet och när jag gjort av med så mycket kalorier att det började knorra oroväckande i magen vände jag och trampade in i staden och åt Goudaost ur en fonduegryta på en liten restaurang vid det vackra torget.

 

Mitt på torget i Gouda stod det en gammal kyrka


Ett konstigt skepp med överbyggnaden fram. Dessutom placerad bak o fram?

Tänk så mycket man får uppleva som kanalfarare