Ett lättsamt beslut

En bild säger som bekant mer än tusen ord men några ord tar jag med i alla fall i det fall det är någon som till äventyrs är tveksam till symboliken i bilden.

Lite ångestladdat fattades beslutet, att äta grodor en till två månader framöver, på en båtmack i Middelburg. Macken var dessutom en otroligt välsorterad diverseaffär med både trevlig och hjälpsam personal. Bland annat en parant kvinna, något yngre än jag själv, som efter diverse konversation fick klart för sig att jag skulle ut och tampas med det illa beryktade Biscaya vilket fick moderskänslorna att svalla och hon liksom alla andra varnade mig på det bestämdaste för ett så pass dumdristigt företag så här års.

Butiken var även en flytande maritim bokhandel och snart hade jag blivit ägare till både böcker och kartor över kanalvägarna genom Belgien och Frankrike ända ner till Marseille och Medelhavet.

Alla kunder, utom en gammal döv gubbe med pipskägg och mörkblå flottig keps, som samlats i kön bakom oss, blev omedelbart och livligt engagerade i mina framtida öden. En påstod att jag kunde ha masten på hela vägen om jag bara kunde kröka den lite grand, en annan att det fanns hemska långa klaustrofobiska tunnlar med endast två meter mellan tak och vattenyta och en tredje att jag skulle gå på grund vid champagnedistrikten.

Därför började jag fundera på om det kanske ändå var bäst att skruva av masten för säkerhets skull.

Härinne fattades beslutet

Hittade även trimplan och hamnkapell till min gummijolle i den välsorterade båtmackens butik vilket misslyckats överallt tidigare då den är Fransktillverkad och det pågått en vild strejk på fabriken en längre tid.

Nöjd med beslutet lagade jag en god middag, åt upp den, bunkrade fullt och drog vidare till Tenuezen via utslussning i Vlissingen. Det blev ett pars timmar segling i saltvatten för första gången på länge. Kraftig halvvind så jag nöjde mig med den mindre genuan och storen fick stanna hoprullad inne i masten.

Omedelbart efter slussen då jag satt segel blev jag upphunnen och prejad av en gummibåt med tre bistra män och en kvinna. Alla med myndig uppsyn, i uniform och med stickade gökmössor på sina huvuden. Blev orolig att jag skulle få böter för att jag inte bar flytväst men de presenterade sig som representanter för den Holländska immigrationsmyndigheten och undrade istället vart jag var på väg samt spanade misstänksamt ner i båten när jag svarade Malta och hävdade min rätt till fri samfärdsel mellan samtliga EU-länder. En livlig diskussion utbröt men efter ett tag bugade sig den ordförande immigrationsofficeren och önskade mig trevlig och säker resa och de försvann under horisonten. Själv stod jag som fullvärdig EU-medborgare till rors och kände mig som en tom fiollåda. Kanske misstänkte man att jag hade skandinaviska båtflyktingar gömda ombord.

Strömmarna från tidvattnet var kraftiga och satte mig hela tiden på fel sida i farleden. Brydde mig dock inte om att korrigera läget trots att befälet på många stora fartyg skräckslaget blåste fem korta i sina kraftiga signalhorn, vilket enligt Admiralitetes bok ”International code of signals” betyder ungefär samma som när en bil tutar på en cyklist i trafiken på land.

I mitt tycke gott om plats och inget att hetsa upp sig över

Nu sket jag i det då jag som gammal pilot är van vid snäva marginaler i betydligt högre fart. Samma synpunkter hade inte sjötrafikledningen i Ternuezen dit jag anlände lite senare för att slussa in på Gent Canal. Jag hade enligt en uppretad pipsill och administratör av den utanför passerande fartygstrafiken framkallat och utgjort en stor fara för sjösäkerheten i farleden. Med andra ord som vanligt när det gäller mitt leverne. Han trodde säkert jag var en förvirrad söndagsseglare utan någon som helst sjövana varför jag förklarade för honom att jag varit både mässkalle, lättmatros, maskinbefälselev, maskinist, chief och flygkapten på reaplan med fyra motorer samt innehar svensk skepparexamen från 1972 gällande fartyg över tolv meter, vilket nästan gjorde honom mållös.

Jag höll dock för ordningens skull med honom att lite ordning måste det ju trots allt vara.

Tidigare samma dag besökte jag biblioteket i Middelburg och hittade där via Internet ett lämpligt varv som eventuellt kunde skruva av masten. Mina egna resurser är inte tillräckliga  för att jag på egen hand skall klara det jobbet.

Varvet låg i Terneuzen just efter slussen så jag sökte nattläger vid deras brygga då jag ansåg det som självklart att jag som presumtiv kund kunde ligga gratis där och dessutom nyttja alla deras faciliteter.

Dagen efter vaknade jag i lugn och ro som brukligt nuförtiden och tänkte en stund på mina gamla kollegor av vilka några kanske just i natt vridigt sig som maskar i sina hotellsängar och vaknat kallsvettiga för att åka med hotellbussen ut till simulatorbyggnaden i Bryssel inför det varje halvår återkommande ”skill testet”. Detta innebär kort och gott ”vinna eller försvinna”. Skönt att vara befriad.

Nästa stora beslut att fatta efter avmastningen blir om jag skall stuva den på däck eller posta den till hamnen i Marseille. Den skrymmer att ha med sig. Femton meter och båten bara tio vilket betyder stora överhäng och ständiga problem i de små Franska slussarna. Likaså med alla vinrankor som hänger ut över kanalkanten i kurvorna vilket gör det lätt att hilla in sig och få ett fasligt göre att ta sig loss och kanske då få problem med någon irriterad vinbonde som fått i sig surt rödvin till frukost. Å andra sidan är kostnaden för att posta masten ganska stor så det blir till att fundera på saken.

På morgonen kom varvsägaren och glodde på mig. Jag glodde tillbaka tills han presenterade sig. Arrogant och otrevlig typ plus att han knep om lösenordet till varvets trådlösa Internet vilket jag bad att få logga in på med min egen dator ombord. Senare träffade jag på hans lilla överviktiga och lika arroganta hustru som även hon knep om lösenordet.

Surnade därför till och kastade loss fast det i övrigt verkade vara var ordning och reda på stället och jag fått ett acceptabelt pris. Som kund väljer man själv.

Senare på dagen när jag var på bättre humör visade det sig att beslutet var till min fördel då jag hittade ett annat betydligt mindre varv som endast bestod av en liten kajstump med lyftkran och bensinpump. Varvet hette ARICOM och drevs av far och son Ad och Richard.

ARICOM står säkert för att Ad och Richard är kompanjoner.

Gubben var trevlig och med glimten i ögonen vilket syntes trots att han hade glasögon med tjocka glas precis som Quackquack Bengtsson. Det var en förfärlig röra på skrivbordet men han verkade ha koll på läget i alla fall och la förmodligen sin energi på viktigare saker.

Ad Herrebout, Algemeen directeur

Ad har en släkting som liksom Jönsson i Nyhamn därhemma kör tradare. Denne skulle nästa vecka söderöver till just Marseille, dit jag nu är på väg, med en båtlast och var villig att bipacka masten till ett bra pris med pengar i näven. Beslutet var fattat. Ingen mast med ombord vilket var såväl en praktisk som själslig befrielse.

Ägnade dagen åt förberedande skruvande i lugnt tempo trots att gubben hetsade på och menade att jag inte skulle förlora dyrbar tid utan vi skulle lyfta samma dag innan de gick hem till sina fruar och fick kvällsmat. Jag berättade för honom att jag hade all tid i världen och att vi lika gärna kunde ta masten dagen därpå.

Cyklade på kvällen upp på kommunens sjömansklubb i byn där man måste bedyra att man var befaren sjöman, och uppge namnet på det fartyg man var mönstrad på för att komma in i lokalen. Tog en dubbel Coca med citron och is samtidigt som jag följde en intressant pågående biljardstöt.

Alla rökte och drack pilsner så jag cyklade hem och hoppade i kojen istället. En devis jag försöker leva efter är; ”Ta det lugnt, en sak i taget och det viktigaste först”. I detta fall masten.

Den som varit till havs blir inte sjösjuk i
ett badkar