General Purpose = GP = JeeP

En redarkollega till mig mönstrar på nästa vecka, då Astrid (min papegoja) och jag förhoppningsvis har angjort staden Reims, för att skaffa sig lite verklighetsförankring i sjöfartsnäringen.
Vi tänker då göra en enkel avstickare västerut till Epernay, huvudstad i Champagnedistriktet, och på dagarna spatsera omkring i de kilometervis av vinkällare och underjordiska passager som finns i den krithaltiga jorden under de berömda champagnehusen.
Jan har lovat bjussa på gåslever då han plötsligt blivit stadd vid kassa. Får några år sedan köpte han nämligen i ett anfall av sinnesförvirring min gamle kuwaitkrigare, en amerikansk Willysjeep från femtiotalet, för en spottstyver enligt min mening. Trots att han klär ganska bra i fordonet har han nu i ett andra fall av sinnesförvirring sålt den, dock för en väldig massa pengar.

Jeepen köpte jag när jag i bodde på min husbåt i Stockholm under första delen av nittiotalet. Mycket för att jag hade gratis parkering på isen utanför verandan på vintern. Den skulle enligt säljaren ha nyrenoverad motor men redan efter några hundra meter började den ryka blå oljerök och spotta och fräsa ur förgasaren. Efter mycket felsökande kom jag fram till att det satt en felaktig oljesticka i motorn. Denna var för kort varpå den förre ägaren helt ovetande överfyllt motorn med smörjolja. Då han inte fått rätt på eländet var hans enda utväg att sälja den. Tappade därför ur ett par liter olja och sen gick den som en klocka och gör så fortfarande.
 

På tal om Jeepar så har jag haft Jeepfnatt under större delen av mitt vuxna liv. Tror jag har varit ägare till minst sex, sju Willysar. Anledningen till detta ligger långt tillbaka i tiden. Strax efter min födelse när jag som liten parvel blev passad av tant Svensson då mina föräldrar var på kalas för vuxna fick jag leka med en liten mycket naturtrogen leksaksjeep som hennes son var ägare till. Hon hade tagit med den för att jag skulle hålla tyst, vilket jag också gjorde, då jag blev fullständigt fascinerad av den lille Jeepen Men bara en gång. Hur jag än bönade och bad tog hon den aldrig med sig igen. På så vis grundlades mitt habegär efter denna lite udda fordonstyp.

En av de sista jag ägde var den mest äkta man kan ha nämligen en krigare från 1942 i hundraprocentigt originalskick. Den hade varit med under andra världskriget och fajtats mot Tyskarna som ju alla vet var ute och slogs hej vilt på den tiden. Efter många år i ett grustag utanför Hässleholm blev den återställd i originalskick av en äldre entusiast hemma i Domsten som efter tjugo år tröttnade och sålde till mig. Själv sålde jag den senare vidare till Bobbo Nordenskjiöld på SVT-äventyr.

En modernare variant av precis samma märke var den här Wranglern fotograferad tillsammans med min lille flygmoppe.

Då det ännu är ett par dagar kvar tills Jan kommer ringde jag och frågade om jag inte kunde få börja äta gåslever redan nu mot kvitto vilket han storstilat sanktionerade. Sagt och gjort, efter en dag då jag slussat mig igenom nästan trettio slussar på raken genom den vackra dalen ”Valley of Montgon”, letade jag upp den finaste restaurangen i Rethel, där jag förtöjt för natten, och beställde in tre hekto av den bästa gåslevern stället kunde erbjuda samt ett stort glas mjölk. Skam att erkänna men jag orkade inte äta upp allt utan fick gå tillbaka ombord med resterna i en doggybag. Påföljande dag blev det gåslever till frukost. Piano Pianissimo, vilken frukost. Astrid delade dock inte min kulinariska njutning utan protesterade högljutt över att jag helt ogenerat satte i mig levern från en individ av samma släkte som henne själv.

Varför ska man ha skam i kroppen?