På la Meuse in i Frankrike

De byar som tillhandahåller gratis ”hot spots” för Internet gör det genom att på sin bro över floden, vilket alla byar med självaktning har, flagga för de länder som går att nå med datorn därifrån.
Under bron finns det en liten kaj att förtöja vid där man får ligga alldeles gratis så länge man bara surfar på byns nätverk och provianterar i dess affär.
Svenska flaggan fanns representerad bland de övriga i den lilla byn Tarmines så jag passade på att skicka de e-mail som skulle till Sverige därifrån. Man känner sig uppskattad och får dessutom förmånen att träffa en hel del intressanta personer som likt Paris Clocharder dras till den hemtrevliga miljön under broarna. De, liksom jag själv, attraheras dagligen av att framleva sina dagar i lättjefull frihet från dagliga måsten.

Även de glupska fiskmåsarna Kaj & Börje, som följt efter oss ända sedan Helgoland, har fattat tycke för livet längs floder och kanaler och passar här på att kolla läget än en gång. Enda anledningen att de följer efter tror jag är för att jag äter så mycket god mat att jag ibland blir tvungen att kasta det sista överbord.

Passade själv på att besöka den lilla kyrkan i byn och tända ett ljus för min gamla mor som gick bort i somras åttionio år gammal.
Även hon har gått till sjöss då vi under ett fint avsked, i enlighet med hennes egen önskan, sjösatte henne från mitt fartyg i en pappurna på havet utanför Kullaberg, där Kattegatt tar sin början.
En fin stilla sommarkväll i solnedgången där vi drev med strömmen en stund och tog farväl med blommor som flöt runtom på platsen.
Känns skönt att jag fick vara med innan jag seglade vidare, fortfarande vid prima liv för egen del.

Den 15/9 passerades gränsen till Frankrike vid Givet klockan 15:22 fransk tid och då mitt billiga belgiska kanaltillstånd ogiltigförklarades av den nitiske Franske gränsvakten blev jag tvungen att lösa ett nytt sådant. Dock inte så farligt dyrt. Knappa 100 € för en månad och då ingick en liten magisk gul dosa med en grön signallampa och en liten svart tryckknapp på ena sidan.
Denna lilla praktiska sak innebar slutet på slusseländet. Från och med nu är det bara att trycka på knappen och köra in i de obemannade slussarna och ta det lugnt. Portarna stängs och öppnas, vattnet fylls och tappas i slusskamrarna helt av sig själv och allt precis när man själv så önskar. Man slipper störa slussvakter som för det mesta sover middag gott och djupt närhelst man anländer.
Vad värre var att den uniformerade tjänstemannen ställde krav på att få se mitt kanalintyg, ett obligatoriskt intyg över att man avlagt examen med kunskaper för att köra båt på kanalerna. Själv har jag tyvärr inte hunnit få detta i min hand, trots att det i princip är färdigt, men kan köra på kanaler ändå vilket styrks av att jag kanalvägen tagit mig ända hit med några få undantag norröver. Endast ett relativt begränsat antal tillbud och småhaverier etc har inträffat under sträckan.
Nu var goda råd dyra. Först spelade jag dummare än jag är och bad tusen gånger om ursäkt att jag inte förstod franska vilket gränsvakten inte förstod då han bara pratade franska.
Han stod på sig och då började jag istället spela förolämpad, vilket jag inte alls var, och rafsade ihop allt vad betyg, intyg och certifikat etc som fanns ombord. Där var kvitto på att båten var betald, post o telestyrelsens tillstånd att inneha nödsändare och VHF-radio, eget radiotelefonicertifikat, sjöingenjörsbrev, dopattesten för ekvatorpassagen, personbevis, skepparexamen, försäkringshandlingar och båtens internationella registreringsbevis. Dessutom en klausul på franska vilken jag tursamt nog klippt ur en kanalkarta där det stod att gamla kanalintyg av typ S, C och något annat förtfarande var giltigt. Min skepparexamen är på svenska och börjar följaktligen på S vilket jag högljutt och med yviga gester visade honom.
Förstummad öppnade han slussen och bugade avmätt då han fått sina pengar och lite extra till kaffebröd.

Vår tid på jorden är en gåva. HÄR och NU!