Även om jag för närvarande är kanalresenär tillber jag fortfarande Neptunus för säkerhets skull. Har kanske just därför inte varit så nära någon riktig katastrof ännu även om det har varit nära. Det gäller att ha koll både framåt och bakåt samt åt sidorna hela tiden då båten sällan har samma kurs som kanalen. Likaså aldrig samma fart som de andra kanalresenärena runtomkring. Sitter man och drömmer håller man antingen på att köra in i det vassa stenkrosset vid sidorna när kanalen kröker av, vilket vore förödande för gelcoaten på skrovsidan,
eller så kan man antingen frontalkollidera eller bli överkörd och råka ut för en, ur såväl försäkrings som personlig synvinkel, tragisk totalförlisning.
Av bekvämlighetsskäl, liksom inom flyget, kör jag för det mesta på autopilot med en trådlös fjärrkontroll runt halsen. Denna fungerar enligt samma princip som trådlöst Internet. Det lömska är bara att när batteriet nästan är slut så piper det visserligen men samtidigt kopplas autopiloten ur och då man som jag har rorkult som saknar bromsande verkan på roderrörelserna, vilket en rattstyrning med vinkelväxel och kugghjul gör, far rorkulten på grund av vattenfjongen från propellern dikt babord och rodret följaktligen styrbord. Båten girar då tvärt åt höger och detta sker blixtsnabbt.
Tur det inte hände när jag, som jag brukar då det går cykelstigar längs kanalen, var ute och motionscyklade med båten puttrandes bredvid för sig själv styrd av fjärrkontrollen och med endast Astrid (papegojan) ombord. Visserligen brukar hon sitta på rorkulten men har för korta ben för att få ett erforderligt mothåll för att kunna styra fartyget på egen hand.
I den lilla hålan Antoing bestämde vi oss för att slå nattläger, Astrid och jag. Vi hittade en liten hamn där det fanns en stor skylt i inloppet på vilken det stod 2,20 m vilket jag tolkade som en djupangivelse. Detta visade sig dock felaktigt då ekolodet endast visade 1,50 m mitt i hamnhålet, vilket är ett olämpligt djup då fartyget sticker en och sjuttio. Fast jag gasade gjorde hon ingen fart så efter en stunds funderande kom jag på att vi stod på grund. Rejält dessutom men turligt nog bara i Vallonsk bottendynga.
För att kunna utföra denna viktiga arbetsuppgift höll den Wallonska länsstyrelsen honom med en högt belägen och nog så originell byggnad med fin utsikt över kanalsystemen.
Denna brukades både som tjänsteförättningskontor och bostad dit vi blev inviterade för att med egna ögon från tornterassen överblicka situationen och konstatera att kanalerna visst inte var stängda. Däremot var vi enligt honom tvungna att skaffa ett tillstånd för att färdas på deras kanaler liksom alla de Walloner blivit tvungna att skaffa för att invandra i Sverige runt förrförra sekelskiftet.
Tack vare Brads fina vitsord att vi var artiga och vänligt sinnade plus att vi var av Svensk härkomst och välkomnat så många gamla Valloner till vår land, behövde vi bara betala en spottstyver och fick därför ett skriftligt tillstånd vilket berättigade oss till obegränsad kanalfart i hela Wallonien ända bort till den franska gränsen. Där skulle det emellertid kosta skjortan enligt tjänstemannen som skrev ut och stämplade tillståndet på båda sidorna.
Vi skyndade oss att bunkra både diesel, färskvatten och fick på köpet ett par nävar färska blåmusslor som mackägaren plockat på kajsidan. Efter bara en kort distans började det dyka upp slussar med en nivåskillnad som hette duga. Många tror att det kräver sin man att slussa ensam på däck och med obemannat maskinrum men ack så fel. Det är hur enkelt som helst, dock under förutsättning att man kan kasta lasso, utom när de stora megapråmarna runt om en gasar hej vilt för att hålla tidtabellen vilken deras chefer gjort alldeles för snäv som vanligt. Precis likadant var det inom flyget.
Från det ena till det andra är jag manligt förtjust i råbiff och då speciellt i en som är tillagad enligt ett gammalt recept från Kockska Krogen i Malmö på den tid det begav sig och Lars Lendrop höll i rodret. Den kallas ”Bouef haque´ Rampoldi”.
Man rör ihop äggulor, olivolja, fransk dijonsenap, Worchestershiresås, tabasco, kapris, grovhackad gul lök med skrapat innanlår från en spänstig ko och strör hackad färsk persilja, salt och nymald svartpeppar över. Grovt danskt rågbröd, en kall öl och en sup eller två Norsk sjörullad Linjeaquavit till är inte fel om man nu är begiven på starkt vilket jag själv inte är för närvarande.
En annan variant, vilken dock inte håller någon högre klass och står sig slätt i jämförelse, är den Belgiska som kallas ”Bouef Americane” och består av finmalt oxinnanlår (krämig existens), rå finhackad lök för den som vill, ketchup, creme fraiche och Knorr Aromat plus salt och vitpeppar. Allt klickat på en nybakad rundfralla och ett par skivor hårdkokt höns eller gåsägg på toppen. Smaskens!
Befälhavaren på den här med perenna petunior översållade båten hörde våra rop på hjälp och kom till undsättning trots att han var bra på kanelen. När allt var i sin ordning igen och vi släckt ner maskin berättade han skadeglatt och med stor entusiasm att både den ena, andra och tredje kanalen vi skulle ta oss till Medelhavet på var stängda sex veckor från och med ikväll p.g.a reparation så vi skulle därför bli tvungna att ta omvägen genom Paris. Då informationen inte överensstämde med den jag fått och karlen dessutom var på kanelen och osade Calvados lång väg beslöt jag mig för att sova på saken.
Dagen efter träffade vi på en trevlig Amerikan, Brad Miller och hans hustru Nancy, som emigrerat till Wallonien strax efter andra världskriget och levt där i fred sen dess. Brad som kartritare åt kanalverket och Nancy som hemmafru.
Dagen efter träffade vi på en trevlig Amerikan, Brad Miller och hans hustru Nancy, som emigrerat till Wallonien strax efter andra världskriget och levt där i fred sen dess. Brad som kartritare åt kanalverket och Nancy som hemmafru.
För att kunna utföra denna viktiga arbetsuppgift höll den Wallonska länsstyrelsen honom med en högt belägen och nog så originell byggnad med fin utsikt över kanalsystemen.
Tack vare Brads fina vitsord att vi var artiga och vänligt sinnade plus att vi var av Svensk härkomst och välkomnat så många gamla Valloner till vår land, behövde vi bara betala en spottstyver och fick därför ett skriftligt tillstånd vilket berättigade oss till obegränsad kanalfart i hela Wallonien ända bort till den franska gränsen. Där skulle det emellertid kosta skjortan enligt tjänstemannen som skrev ut och stämplade tillståndet på båda sidorna.
Vi skyndade oss att bunkra både diesel, färskvatten och fick på köpet ett par nävar färska blåmusslor som mackägaren plockat på kajsidan. Efter bara en kort distans började det dyka upp slussar med en nivåskillnad som hette duga. Många tror att det kräver sin man att slussa ensam på däck och med obemannat maskinrum men ack så fel. Det är hur enkelt som helst, dock under förutsättning att man kan kasta lasso, utom när de stora megapråmarna runt om en gasar hej vilt för att hålla tidtabellen vilken deras chefer gjort alldeles för snäv som vanligt. Precis likadant var det inom flyget.
Från det ena till det andra är jag manligt förtjust i råbiff och då speciellt i en som är tillagad enligt ett gammalt recept från Kockska Krogen i Malmö på den tid det begav sig och Lars Lendrop höll i rodret. Den kallas ”Bouef haque´ Rampoldi”.
Man rör ihop äggulor, olivolja, fransk dijonsenap, Worchestershiresås, tabasco, kapris, grovhackad gul lök med skrapat innanlår från en spänstig ko och strör hackad färsk persilja, salt och nymald svartpeppar över. Grovt danskt rågbröd, en kall öl och en sup eller två Norsk sjörullad Linjeaquavit till är inte fel om man nu är begiven på starkt vilket jag själv inte är för närvarande.
En annan variant, vilken dock inte håller någon högre klass och står sig slätt i jämförelse, är den Belgiska som kallas ”Bouef Americane” och består av finmalt oxinnanlår (krämig existens), rå finhackad lök för den som vill, ketchup, creme fraiche och Knorr Aromat plus salt och vitpeppar. Allt klickat på en nybakad rundfralla och ett par skivor hårdkokt höns eller gåsägg på toppen. Smaskens!
Äta gott bör man...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar