Strax öster om staden Mons i Wallonien finns det två fartygshissar, en stor ny som lyfter 1 350 000 kg och en inte fullt så stor gammal som bara lyfter sisådär 300 000 kg.
En liten försynt fråga; ”är det någon bland läsarna som åkt hiss 76 meter upp i skyn (ca 25 våningar) sittande i sin båt och samtidigt mumsat på en våffla med blåbärssylt tryggt förtöjd inne i hissen?”. Inte det. Fenomenet betraktas som ett mirakel av ortsbefolkningen och de som upplevt åkturen. Således även av mig.
På morgonkulan då jag repat mod för en tur upp mot himmelen skickade jag Astrid ditupp i förväg för att kontrollera så luftrummet var fritt från gamla kollegor. Astrid har under en tid tränat flitigt på att lära sig hantera min lilla instamatic kamera och hade den nu med sig för första gången på en flygtur. På ett av fotona hon tog syns fartygshissen i bakgrunden lite till vänster.
Väl tillbaka rapporterade kråkan att det var fritt fram men att en av slussarna efter den lilla hissen såg ut att vara stängd då där var en massa byggnadsställningar vid portarna.
Så det fick bli ettusentrehundratonnaren istället vilket visade sig vara en riktig upplevelse att spara i minnet. Liksom turen jag tidigare en gång gjort i en hiss som inte finns längre, nämligen en av World Trade Centers i New York, där man på någon minut kom över hundra våningar högt upp i skyn. Så fort gick inte den här vilket var tur för då hade jag kanske satt våfflan med blåbärssylt på i vrångstrupen.
Innan vi skred till verket cyklade jag en tur med Astrid på styret. Främsta ärendet var att skaffa frukostfrallor vilket inte visade sig helt lätt. Passade längs vägen till byn på att beskåda den lilla hissen, konstruerad av ingenjör Eifel för många år sedan, på nära håll.
Då byn var liten och obetydlig hade man aldrig brytt sig om att öppna något bageri där så vi fick efter kontakt med ett gäng murare, som murade på en mur, tipset att cykla till Paris. En av deras engelskspråkiga representanter visste med säkerhet att vi där kunde hitta frukostbröd och samtidigt, vilket han rådde oss, beskåda ett annat mirakel ingenjör Eiffel skapat och ställt ut i stadens centrum till ingen annan riktig nytta än att åka upp och ner i för att titta på den vackra staden ovanifrån.
Muraren kunde bara ett engelskt ord och det var ”mister”. Resten gick på franska men det fungerade bra ändå med hjälp av händer och grimaser.
Frallor fick vi fast på, fast det var mycket cyklande, och fick en sen frukost men vad gör det. Inte var dag man får bese Paris på morgonkulan.
Var sen, väl ombord, ner om i maskinrummet och kollade olja och vatten. Klättrade upp genom byssan till sittbrunnen, gjorde loss och slog sakta fram.
En gammal man stod vid kanalkanten och tittade länge efter oss. Kändes som om han stod där lite uppgivet och längtade efter äventyret som inte blev av.
Efter en kort tur längs kanalen gled vi andäktigt in i den mäktiga hissen vars make jag aldrig tidigare i mitt ganska händelserika liv skådat.
Astrid tog ut händelserna i förväg och flög i upp på översta våningen förtjust kacklande. Själv tog jag det lugnt och åt upp våfflan med blåbärssylt, vilken jag nämnt tidigare, till en kopp starkt kaffe.
Turen upp gick sakta och det kändes mycket ovant att åka hiss med båten. En turistbåt, vilken låg förtöjd bakom oss, hade högtalare och en massa folk på däck. Dessa förtog en del av den andäktiga stämning som rådde då de hela tiden ojade sig oroat. Väl uppe på 25:e våningen var utsikten hänförande och vi tuffade i sakta mak ur hissen och fortsatte färden.
Dagen förflöt sedan som vanligt stillsamt liksom kanalvattnet. Ägnade den mesta tiden åt att smälta den ovanliga upplevelsen. Hängde på två andra pråmar söderöver genom kanalsystemet mot Champagnedistrikteten varpå den minsta av dem kom i kläm i en av de många slussarna.
Framåt kväll åkte vi genom staden Charleroi. En kuslig sträcka som gick genom ett gammalt gigantiskt järnverk. Det var som att åka genom en spökstad i en annan tidsdimension.
Som så ofta blev det kvällsstopp vid en sluss som stängt för dagen där jag fick tid att med största kärlek ta mig an ett elfel. Upptäckte nämligen att något försnillande 4,3 ampere löpande ur batteribanken när till och med huvudströmbrytaren var avslagen vilket med tiden blir till Ah:ar (amperetimmar) och lakar ur batterierna snabbare än normalt. Efter ett antal raserianfall, vilket är brukligt att få när man tar sig an utrustning i en båt där allt monterats för att vara oåtkomligt, kom jag fram till att ingenting av det jag felsökt var orsak till tappet. Drog därför slutsatsen att det måste vara något annat. Städade upp och hoppade i kojen. Drömde att jag hade närhet med en vacker kvinna vilket jag just då behövde.
Dagen efter beslöt jag, trots att solen sken och fåglarna i träden bredvid slussen kvittrade upprymt, att fortsätta ta mig an problemet tills jag hittade felet. Jag har det i generna att inte ge upp så där i första taget.
Efter att ha kopplat bort alla jordkablar på samlingsskenan, kopplat bort generator med laddningsrelä, dieselvärmaren, batteriladdaren, landströmstransformatorn och till slut samliga fem batterier, var det fortfarande spänning i systemet. Likaså i min egen hjärna. Funderade på att riva av mig håret i stora tussar för att se om det hjälpte men som tur var kom jag på att ytterligare en strömkälla fanns ombord nämligen solcellerna på däck. Solen sken och därför bildades det spänning även där. Felet låg dock inte där heller.
Dramat fick sin förlösande upplösning i en instruktionsbok för strömförbrukningsinstrumentet i vilken man med rätta påstod att instrumentet skulle visa noll amp om alla förbrukare var bortkopplade. Om det inte stämde med verkligheten kunde man kalibrera det genom att hålla in en knapp i femton sekunder vilket jag gjorde och vips var problemet löst. Återstod bara att skruva tillbaka alla sladdar jag skruvat loss. En dryg halv dags jobb. När det var klart hade jag återfått min sinnesro.
För den tekniskt ointresserade går det, precis som när jag tidigare beskrev min nya revolutionerande förtöjningsteknik, bra att gå tillbaka i texten och hoppa över det här och istället otåligt vänta på nästa inlägg som kommer på min blogg då ett tillgängligt gratis trådlöst nätverk finns att tillgå nästa gång.
Flit är orsaken till mycket elände
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar