Mastlös mot Port Napoleon/Marseille

Hodie Mastlös

Vaknade mitt i natten, när jag drömde som bäst, av ett fruktansvärt oväder. Regnet smattrade mot salongstaket och vinden ylade i riggen trots att jag mastat av. Så mycket blåste det, ja ni förstår vilket väder.

Då allting emellertid var ”ship shape”, avfendrat och rejält med förtöjningstampar med gummiband i både för och akter kunde jag lugnt somna om.
På morgonen sken solen, dock lite blek av den begynnande hösten. Både Astrid och jag själv var på ett strålande humör nu när det hårda arbetet med avmastningen var passé. Tog fram min kvarvarande Domstensill som jag köpt av Rabba i kiosken där hemma i hamnen och kokte ett ägg. Sillen har börjat lukta lite konstigt så jag funderar på om jag skall reklamera den när jag kommer hem.
Astrid hade flugit upp till grabbräcket som sitter i byssans tak och hängde upp och ner och höll koll på mig samtidigt som hon visslade ”Så länge skutan kan gå,...” av Evert Taube. Verkligen hemtrevligt, så när Astrid fått lite solrosfrön, en fingerborg lingondricka och tystnat satte jag på en stilla skiva med Leonard Cohen och åt frukost i lugn och ro.Ett par kompisar hemifrån, J och J, har hotat med att komma och segla med oss en tid. Ser fram mot att få dela med mig av den här behagliga och spännande tillvaron igen. Visserligen finns det inte så mycket att göra ombord, annat än att skvabba däck, sen jag införde den bekväma entampsmetoden att användas vid tillfälliga förtöjningar. Det lär bli en del sådana framöver med tanke på på alla hundratals slussar som skall passeras.
Puttrade framåt sen eftermiddag lördagen den 6:e september 2008 ner till Gent i Belgien efter att ha stångat mig blodig i sökandet efter Internet. Biblioteket stängde just som jag kom innanför dörrarna. Cyklade bort till sjömansklubben vilken inte öppnade förrän två timmar senare. Fick till slut av två förbipasserande Holländska flanörer veta att McDonald’s en bit bort hade trådlöst. Cyklade på i anvisad riktning och frågade igen efter ett par km. Då låg det plötsligt fyra till fem kilometer åt ett annat håll. En tredje förfrågan gav ny kurs och distans, dock endast ca en km bort vilket stämde på ett ungefär. Väl där kostade det sextio kronor som minsta avgift att koppla upp sig. Åt upp en kyckling i vredesmod och lämnade Terneuzen.
Kändes befriande att vara mastlös då den inte fyller någon funktion för närvarande mer än att vara i vägen vid alla bropassager och skymma sikten föröver vilken är speciellt viktig här i kanalerna. Trafiken är intensiv. Härlig känsla att bara glida under broarna vid vilka vi tidigare fått ligga och vänta med masten i vägen både kortare och längre stunder på nåder för öppning när det behagades. Bytte till Belgisk gästflagg vid gränsen vilken jag numera för på en provisorisk gösstake i fören då jag inte längre har någon vantspridare att hissa den i. Beslöt mig för att inte utnyttja ringleden runt stan utan köra genom den gamla stadskärnan för mer upplevelser vilka jag samlar på numera istället för pengar då min lön som sagt just upphört. En del säljer sådana till folk som inte har möjlighet att ta hand om det själv.

Försäljare av upplevelser på de vida Oceanerna

En järnvägsbro stoppade den lugna framfarten nästan mitt i stan. Det var lördag kväll så det var ändå dags att förtöja och hålla helg.

Under de lokala världsnyheterna på TV:n, vilka Astrid uppmärksamt följde medan jag kontrollerade maskinrummet för dagen, rapporterades om en skånsk bonde på Knickarps nedre i Kingelstad som uppfunnit en segelplog och numera plöjde sina bördiga åkrar med vindkraft.

Han skulle under helgen avtackas på torget i Äsperöd alldeles invid Grisa-Mårtens ställe och belönas med ett hederspris, en ny framgaffelriggad Crescentcykel från Monark, för denna miljövänliga lantbrukstekniska innovation.

Grisa-Mårten extraknäckar som flygkapten när han inte mockar dynga i sina svinlängor men har dock inte fått sitt öknamn för det utan för att han kan härma både enstaka svin och hela besättningar bättre än någon annan i hela Skåne. En gång lurade han med sina animaliska läten till och med en chaufför på Scan:s slakteri att köra fel när han var ute och skulle hämta sina offer.

 Efter nyheterna somnade Astrid gott på sin pinne. Själv tog jag fram fartygets invecklade Bromptoncykel, vecklade ut den och trampade käckt upp till den lilla välkända restaurangen ”GÖK” och åt kvällsmat.

Man kunde beställa kaffegökar till efterrätten vilket var ställets specialitet och av vilka det tillhandahölls ett imponerande sortiment. Till och med Ödåkra taffel och vanligt Renat fanns på menyn. Eftersom jag hade både cykeln och mig själv att ta hand om avstod jag och drack kaffet svart. Får mitt behov av att bli yr i huvudet tillgodosett när båten guppar i svallet från de många pråmarna man möter dagligen och speciellt när man förtöjt för natten. Då kränger och slänger det hej vilt samt knakar i förtöjningarna ända tills jag hittade på att sätta gummiband i repen.

Gent har ju rykte om sig att vara en stad lika tråkig som Volvo vars lilla remjohan Tjorveln en gång i tiden tillverkades här.

Svenska posten körde för övrigt runt och delade ut brev och paket mellan åren 1966 och 69 med dessa ovanliga och lite udda bilar. Detta slutade man dock med sedan remmarna sinat i reservdelsförråden på grund av alla gasglada extraknäckande universitetsstudenter, varav min gamle kollega Olof var en, som på den tiden slirade upp dem på löpande band.

Olof på väg att svimma då han dragit halsbloss på en John Silver

Olof som trots sin dekadenta läggning är en överlevare körde även trottoarsopbilen i Lund, där han studerade till civilekonom och i Malmö där han studerade annat. I gryningen när alla andra sov ruset av sig sopade Olof upp allt skräp som hans kollegor under natten kastat åt honom. När, trots högre studier i ekonomi, de få pengar han gnetat ihop ändå tog slut och det skrala statliga studiemedelsbidraget inte räckte till mat åkte han runt och sålde brödbullar på söndagsmorgnarna.

En gång fick han en hel krona extra av en givmild gammal professorska med uppmaningen; ”Gå nu och köp sig något riktigt gott kandidaten!”. Olof sparade dock kronan och åt istället upp de bullar han inte lyckades sälja på kommission.

Idag är han på grön kvist och kan som överbetald flygkapten köpa utsökta handsydda golfskor med tofsar samt de bästa puttklubbor som går att få tag på. Dessa slår han dock sönder på löpande band under de ständiga raserianfall han drabbas av då han inte träffar bollen. Olof är för övrigt medlem i Habo-Ljungs exklusiva golfklubb som ligger på samma mark där jag som liten lekte cowboys och indianer med mina då jämnåriga kamrater. Idag är de alla gamla oförargliga gubbar.

Tillbaka i nutiden blev jag blev häpen över hur pittoresk den gamla stadskärnan var. En upplevelse i sig mitt i den högindustriella omgivningen.

Prick klockan två på natten cyklade jag hem och klev ombord. På vägen blev jag fångad av en polispatrull eftersom jag inte hade något ljus på cykeln. Bad genast om förlåtelse på skånska med så mycket skorrande Hrrrr att det liknade Flamländska. Poliserna förstod direkt att mina lyktor gått sönder när jag satt på restaurang GÖK och åt kvällsmat. Man nöjde sig med den förklaringen och släppte mig.

Väl ombord borstade jag tänderna med lite Colgate, tände fotogenlampan och tog sedan en kopp Liptons gula i sällskap med Astrid som slagit sig ner på mitt vänstra knä och hade det hemtrevligt när vi tillsammans tittade på Äppelkriget med Hasse Alfredsson, Tage Danielsson, Gösta Ekman och de andra kufarna från nittonhundratalet.

När filmen slutade var vi rejält trötta och själv somnade jag gott mellan nytvättade lakan med huvudet på min sköna Hemtexkudde vilken jag fått av min vackra kvinnliga gast som mönstrade av i Amsterdam. Astrid för andra gången på sin pinne vilken hon aldrig ramlar av hur mycket det än rullar. Makalös kråka.

Pengar och prylar kan du förlora, men upplevelser

kan ingen ta från dig.