Det allmänna läget just då det beskrevs

Kanalintyget ja, jo det är krav på att alla som framför en fritidsbåt med fler än fem hästkrafter ombord (lika med fem arbetshästar som vardera samtidigt drar varsin tyngd  med en massa av 75 kg en meter lodrätt uppåt på en sekund) på kanaler inom EU skall ha ett sådant. Det har jag naturligtvis inte då jag nästan varit helt ovetande om detta. För att bli innehavare av ett måste man examineras av en examinator och då endast fransktalande sådana finns i närheten just nu är det inte att tänka på. Dryga böter och nyttjandeförbud av fartyget kan bli följden om man inte har detta kanalintyg.
Som tur är hittade jag istället en klausul på en kanalkarta som gav vid handen att äldre kompetensbevis av klass C, S och PP ”to be considered to be the equivalent of the new inland waterways pleasure craft certificate”. Då ”S” i mitt tycke står för skepparexamen, vilken jag innehar, är problemet tills vidare sopat under mattan.

Regnet öser ner, det är söndag och alltså vilodag så jag undviker att anstränga mig mer än vanligt. Ligger kvar vid den lummiga kanalkanten, tryggt förtöjd i ett par träd. Klockan är snart tre då jag skall vispa grädde, ta fram den hemlagade sylten jag fick av John som är över nittio år, när han vinkade av mig i Domstens hamn den 31 juli, och laga två till tre pannkakor samt brygga en god kopp starkt kaffe.

Plötsligt hördes klockorna till brons järnvägsbommar klämta och trots att det var vilodag fick jag igång maskin snabbt som tanken och var snart på glid genom staden Gents slumkvarter. Nästa stopp var en liten trång sluss som stod öppen från mitt håll och i vilken jag pressade in fartyget sakta och försiktigt för att inte skrapa den ömtåliga bordläggningen.

Slussvakten, som satt och sov i en gammal illa medfaren Chesterfieldfåtölj, rusade yrvaken ut på slusstrottoaren och började gasta om att man måste ringa och beställa tid för att få slussa varför jag bad om hans telefonnummer och ringde upp honom från min mobiltelefon. Sen gick det bra att slussa, dock först sedan han purrat ut två av sina vaktassistenter som fick göra jobbet med att handveva de tunga slussportarna.

Väl fri från slusseländet gick färden vidare söderut i ett landskap som successivt ändrade karaktär. Den unkna kloakdoften från det sura stadsvattnet övergick i väldoftande blommiga ångor från nejdens många gödselstackar. Vårt vatten i tankarna ombord var på upphällningen så jag la till vid en liten restaurang som stängt för säsongen men glömt ta in sin vattenslang med vilken man vattnat blommorna på uteserveringen. När jag bunkrat tillräckligt med vatten drabbades jag av manisk rengöringslusta och passade på att tvätta av hela båten med gratisvattnet flödande ur slangen. Jag till och med duschade, tvättade håret och rakade av mig det skägg som så sakteliga börjat gro i ansiktet. Dagen hade fortfarande några timmar att ge varför vi, Astrid och jag, fortsatte till Gavere där man spelade en extra kvällsföreställning på den ambulerande cirkusen vid brandstationen.

Medvind, liksom motvind, är ödets vind