Tiden, tankar och en fisketävling

De flesta av slussvakternas bostäder som finns kvar är från slutet av artonhundratalet.

Många gamla broar och slussar är fortfarande helt manuella och anställda vid kanalverket handvevar dagarna i ända.

Ofta följer de med från ställe till ställe tills man själv tröttnar och håller kväll.

Nästa dag poppar de upp punktlig vid avtalad tid för att fortsätta sitt slit. Vänliga och trevliga människor. En del talar till och med engelska och är mycket stolta över det.

Den ena pittoreska miljön efter den andra löser av varandra nästan som på löpande band.

Moderniteter som frigående höns har aldrig varit omodernt i de här trakterna

och man är som hund och katt med varandra fast tvärtom. Tiden verkar stå stilla här. Både djur och människor har det bra och inte så mycket att kivas om. Inga dyra hamnavgifter. Bara att köra fast båten i dyngan vid kanalkanten och knyta fast vid ett träd på kvällarna.

Det enda dramatiska jag råkade ut för var att en massa kor som blockerade kanalen för mig samt en samling människor vilka samlats vid kanalkanten för att meta aborre och se vem som kunde dra upp den största och fetaste fisken.

Man hade högljudda synpunkter, vilka man framförde på franska vilket jag inte förstår men förstod ändå att jag höll för hög fart vid passagen, eftersom en fiskare svepts ner i kanalen av svallet efter mitt fartyg och nu stod med vattnet upp till midjan och pratade lugnande med sina fiskar i fångstsumpen, varvid jag naturligtvis genast saktade ner.

Då tyckte man istället att jag körde för nära varvid jag genast höll över på andra sidan och gick på grund. Då tyckte de att jag skrämde bort fiskarna eftersom det inte nappade och borde köra därifrån varvid jag genast gav full gas och rörde upp en förfärlig massa bottendynga med massor av organismer som virvlade runt i propellerströmmarna och lockade dit ett helt stim hungriga fiskar. Alla fick då napp och när jag puttrade vidare ropade de, på kommando av byns ledare för hemvärnsorkestern, högt efter mig;

”Vive la Suéde!”

Sista etappen motströms och uppför med ett otal antal slussar gick genom ett höstfagert landskap som tidvis var hänförande vackert och orört. Så stilla på morgnarna att tillvaron på något sätt kändes dubbel i den spegelblanka vattenytan.

Man har tid att fundera här och jag känner ofta en ödmjuk tacksamhet över livet. Tankar på hur allt fungerar, hur evolutionen har finslipat allt i naturen. Hur snabbt en fågels lilla hjärna arbetar med att styra flygningen, ta hänsyn till vindar, bedöma avstånd, hinder, styra muskler, energiomsättning, hämta synintryck, och att med två öron kunna mäta vinklar till ljudkällor och annat. Bedöma faror och bevaka revir. Allt för att kunna skaffa föda till överlevnad och fortplantning.

Det hela beror inte bara på slumpen, det är jag fullständigt övertygad om. Det finns ett fungerande komplext system som styrs av krafter vi inte alltid förstår. Krafter som är starkare än våra egna och som man kan få hjälp av om vi stannar upp ett tag då och då och erkänner att vi inte alltid klarar allt på egen hand som vi så ofta tror.

Kulmen på den här kanalresan är en fem kilometer lång tunnel genom berget på högsta stället efter vilken det sedan bär av nedåt mot Marseille och port Napoleon med avtagande antal slussar och ökande bredd samt kraftig medström då kanalerna övergår i floderna Saône och Rhône.
Skall bli ett lyft att äntligen få slussa nerför. Mycket lugnare vattenflöde i slusskamrarna. Man behöver inte ens bry sig om att förtöja. Bara bära av lite för hand.

I väntan på öppningen av den inledande branta trappan, med tolv tätt på varandra följande slusskamrar, lagade jag till lite pannkakor med vispgrädde, krusbärssylt och strösocker på. Tog ett kex med gorgonzola samt lite frukt och en kopp kaffe efter. Lyssnade sen på en vacker låt med Nora Jones och kände mig lycklig över att jag har all tid i världen att njuta och filosofera. Livet går fort men just nu känns det som en evighet ligger framför mig. Vem vet, det kanske det gör. Att tro hjälper.

Säg vad man vill om fransmän. Många menar att de är arroganta och otrevliga men min erfarenhet är faktiskt, med få undantag, precis tvärtom. Uppträder man ödmjukt och visar artig respekt som gäst i landet blir man oftast väl bemött och med ett vänligt leende dessutom. Ett trist faktum är att jag inte talar franska vilket tyvärr stänger många dörrar. Tiden på kanalerna den här sträckan längs Ardennes-Champangne-Bourgogne distrikten har varit mycket fin. Aldrig har jag upplevt en höst så fantastisk som här.

Som jag tidigare nämnt har min båt fått namnet Hodie som är latin och betyder Idag. Att få resa med min båt är för mig att leva just nu varje dag.

Vid avfärden från Domsten fick jag en burk hemlagad vinbärssylt och en liten handskrivna lapp av John som är över nittio år gammal. Den har jag med mig i minnet resten av livet.

Today is a gift. That´s why we call it the present

Av skalden Tyko Monolini, Hven 1237 f.k.