I huvudet på en sjöman: A Windlass Shanty

En vacker morgon efter frukost beslöt jag mig för att ta en spatsertur runt den lilla charmiga staden Chalon sur Saône då vädret var behagligt och vattenkammade mig därför samt tog på finskorna. Av en ren händelse, med kameran i hand, kom jag att gå förbi det stora gamla dragonregementet, ursprungligen från 1632, vilket jag fotograferade lite diskret då sådant brukar vara känsligt i utlandet.

Detta väckte emellertid ett uppmärksamt vakthavande befäls misstänksamhet och jag blev genast arresterad och vänligt men bestämt förd till en arrestlokal av ett par beväringar.

Situationen kändes naturligtvis besvärande, men aldrig hotfull, då de var mycket vänliga och korrekta fast de inte förstod mina protester på skånska, och att börja slåss var inte lönt. Det insåg jag klokt nog. Efter en kort väntan, under vilken jag lämnats ensam i en mörk kall finka på bakgården för att rannsaka mig själv en stund, kom det en läkare med sköterska vilken tog blodprov på mig för att fastställa om jag led av syfilis vilket är förbjudet att införa i landet.

När detta var avklarat och det konstaterats att jag var smittfri ställdes jag inför en förhörskommitté ledd av överstelöjtnant Philippe Arnout. En gammal hård räv som arbetat på regementet sedan han avslutat sin tjänst i Franska främlingslegionen i Algeriet 1969.

Därefter blev jag vederbörligen förhörd med hjälp av en tolk (t.v. på bilden) som kunde en del skånska ord då han haft intimt umgänge med en kvinnlig student från Lund som varit i staden på en utbytesresa med franska studenter för trettiosex år sedan.

Det hela var mycket obehagligt och jag fruktade det värsta, men när militärerna fick klart för sig att jag bara var en vanlig oskyldig och ensamseglande skånsk friherre, mjuknade man och rullade fram koktrossens gamla vedeldade vagn med hjälp av en litet giktbrutet åsnesto som var allas kelgris. Puchô hette hon och åt bara nyskördade vinrankor med mogna söta gröna druvor. Det hade ändå blivit dags för en måltid.

I vagnens stora gryta hade trossens manskap under förmiddagen gjort ett långkok på grodor, tångloppor och småfisk från floden, på vilken jag färdats fram till staden, och jag blev bjuden på en delikat Bouillabaisse avec grenouille till lunch under vilken vi förbrödrades på ett för fransmän naturligt sätt när det handlar om umgänge i kombination med mat och dryck.

Vi bestämde att träffas på kvällen och Philippe, som jag blivit riktigt god vän med under lunchen , föreslog att vi skulle besöka en liten trevlig bar där en lokal fransk sångerska just ikväll skulle framföra en gammal engelsk ”Windlass Shanty” till min ära, vilket han arrangerat i smyg när vi andra drack kaffe på maten.

Klockan tjugo och trettio på kvällen sammanstrålade vi, jag själv och Philippe med sina medföljande vänner på den lilla baren ”Boogie Blues Bar”

där jag överraskades av den undersköna fransyskan och vi lyssnade alla anddäktigt på den vackra "Windlass Shantyn" vilken hon framförde med hög klar sångröst och som ljöd enligt följande;

Oh, Sally Brown, she`s a bright mulatta

Way-ay, roll and go!

oh, she drinks rum and chews tobacca.