Paris

Nästa anhalt blev Chalon en Champagne där vi fick reda på att en sluss på nästa delsträcka ner till Vitry-le-Francois var stängd sedan en knapp månad tillbaka på grund av slussportsbyte men skulle öppna igen om två dagar vilket var mycket passande . Inte så konstigt att vi undrat över varför vi helt plötsligt inte mötte några andra båtar längre. Med lite otur hade det blivit att köra tillbaka och ta vägen västeröver genom Paris. En ganska stor omväg. Nu blev det Paris i alla fall men med bil istället.

På vägen till Chalon kopplade Harry ur autopiloten av ren klåfingrighet och utan att hålla i rodret varvid båten vände i full fart rakt mot den steniga kanalkanten. Tack vare försynen stod jag själv strax intill rorkulten och hade dessutom varit med om detta förut. Fick därför i sista sekunden styrt undan för hand med påföljd att vi båda hamnade i en enda mänsklig röra på sittbrunnsdurken. Harry undrade om jag blivit blöt och skrattade hysteriskt samt tyckte att dagen var räddad. Det gjorde jag också.
Det blev en behaglig tid i Chalon en Champagne som är en liten gemytlig stad med alla bekvämligheter och som alltid i Frankrike med bra restauranger.

Passade på att tvätta upp all tvätt och leta reda på Internet för att blogga, betala räkningar, skriva mail, kolla väder och nyheter mm. Vädret var kalas och vi slappade en hel eftermiddag i sittbrunnen vid en vacker park där vi förtöjt. Astrid var i sitt esse och satt uppflugen på sprayhoodens grabbräcke och underhöll helgflanörerna med visslingar och allmänt kraxande.
Många stannade och gjorde stora ögon i tron att det var en uppstoppad fjärrstyrd papegoja. Harry var nyfiken på vad Astrid hade för planer och fick svar på tal…

Senare på väg till en gåsleverservering fick Harry huvudbry med den lokala skyltmanin och fick fundera på var katedralen verkligen låg och om det var förbjudet att köra in och parkera med en rullstol.

Dagen efter hyrde vi en bil och körde till Paris där Harry hoppade av på CDG-flygplatsen och flög hem med ett sammanbitet uttryck i ansiktet då vardagen hemma väntade med sin jämförelsevis färglösa tillvaro. Skönt att slippa honom ombord då han mest varit i vägen och samt ställt till med en förfärlig oreda och dessutom smutsat ner mina extra sängkläder och handdukar. Det enda han gjort någorlunda bra har varit att bjuda på väldigt mycket god, dyrbar och näringsriktig mat vilket jag själv inte har råd med till vardags. Hade jag fått välja så skulle jag helt klart valt att få ha min förra vackra kvinnliga gast med istället då hon gjorde tredubbelt mer nytta ombord men tack i alla fall för besöket Harry. Det var mycket trevligt att få ha dig ombord även om det inte blev så många dagar. Och tack för parlören, nu klarar jag mig hjälpligt på egen hand med franskan.

Tog tillfället i akt och körde in till Eiffeltornet och parkerade bilen.

Hade hojen med i skuffen

så jag passade på att ta en cykeltur längs Seine

och upp till Montmartre

där jag satte mig i konstnärskvarterenvid Sacreceur, åt en råbiff och tog in en halva Perrier att läska mig med. Lyssnade på en låt av Maurice Chevalier som hovmästaren bad att få spela för mig.

Att lämna Paris utan att äta en råbiff vore otänkbart. För mig är denna rätt en absolut favorit och att få den i ett land där kockarna är mästare är en sann njutning. Rätten kanske inte kräver så mycket kokkonst men helheten med rätt kryddor och färsk väl vald råvara gör den ofta så hårfina skillnaden.
Solen sken, människorna log och jag kände mig allmänt behaglig till mods och satt kvar precis så länge jag hade lust. Och lustkänslorna flödade i den trevliga miljön där det vimlade av

Revyer

filurer i hatt,

violinspelare,

konstnärer i basker

och vackra kvinnor att som hastigast kasta en blick på.

När jag fått mitt lystmäte och solen började gå ner cyklade jag vidare genom den vackra staden och fick se en hel del av alla de kända ställen man bara hört talas om i verkligheten. Bilderna får tala för sig själva.

Att ta sig ur Paris i kvällstrafiken tog sin tid. Precis som när jag cyklar i miljöer där det finns risk att virra bort sig och komma vilse hade jag nu min lilla handhållna GPS med vilken lotsade mig, först till bilen, vilken jag förmodligen aldrig hittat annars, och sedan hela vägen hem till båten i Chalon, nästan tjugo mil österut.

Att resa är att leva lite mer än vanligt