Möte med två bekanta filurer

Dagen efter på kvällen då alla vardagsbestyr som att bunkra diesel, färskvatten, proviantera, surfa, ringa, skicka vykort,

 

äta god mat, sova middag och tänka efter hur trevlig tillvaron egentligen är, var avklarade och jag stod i byssan och brassade kvällsmat, hörde jag plötsligt två röster som på ren skånska sa;

”Där ligger de ming själ å hjarta en svinsk tjomme henne. Vi legger voss baganom å sir haj ti han”.

 

 

Efter förtöjningen språkades vi vid och tro det eller ej, men efter en stund när vi benat ut var vi kom från och var på väg, var vi bodde där hemma etc., kom vi på att vi kände varandra. Det var till och med så att vi var gamla lekkamrater, gått i skolan ihop och jag hade bott ett par hundra meter från filuren till vänster på bilden när jag var liten och fått köra hans trehjuliga racerbil med trimmad moppemotor på en nytröskad åkerlapp vid Önnerup. Hans händige farsa hade byggt den åt honom i ett svagt ögonblick.

 

Vi hade mängder med gemensamma bekanta från ungdomsåren så det blev mycket prat om både den ene och de andra. Grabbarna skulle till Epernay och dricka champagne samt hämta sina fruar och sen köra genom Paris och ner till Medelhavet liksom jag. Kul att ses då det dessutom var den första svenska båt jag stött på sen Vordingborg i Danmark.

Några dagar efter fick jag häpnadsväckande nog ett E-mail från min vän ”Puffi” med en tidningsartikel i Lommabladet om grabbarnas resa bifogad utan att hon visste att vi träffats i Chalon en Champagne. Hon är troligen synsk.

Lomma får mig osökt att tänka på mina ungdomsår där när adressen hem bland annat var ”m/s Stanley, Norra kajen, 23400 Lomma Hamn”. En härlig och omtumlande tid i livet då bekymmerna var få och man tog ut svängarna så mycket det gick.

Stanley var en gammal trålare som dock aldrig gått med fisk utan var från början år 1927 byggd åt förvaret som hjälpminsvepare. Väldigt stadigt, tätspantat bygge på sexton meter och trettio ton i mycket fint renoverat skick. En byggmästare hade lagt tre år på att inreda och fixa till den och seglat fram och tillbaka till Kanarieöarna vilket var väldigt exotiskt på den tiden. Nästan som till Söderhavet. Efter resan gjorde han konkurs och båten såldes på exekutiv auktion till en pensionerad sjökapten från Landskrona som enligt hörsägen skulle ha gjort täta smugglingsresor till Tyskland. Ombord fanns nämligen ett utrymme att gömma smuggelgods i som var så finurligt att det blev till en optisk synvilla. Det kunde vid en första anblick inte vara något extra utrymme där det trots allt var det.

Tullarna var ofta ombord men hittade aldrig gömman och fick därför alltid gå därifrån tomhänta och på dåligt humör. Man försökte med alla möjliga tricks som att gömma sig och ta ägaren då han senare gick iland. Även han tomhänt just då. Det var en erfaren sjöman och han klarade sig alltid. En gång var han så fräck att han tog ett par kartonger smuggelsprit och pallade upp landgången med vilken tullsnokarna gick fram och tillbaka över utan att ana vad de trampade på.

När båten tjänat klart fick jag erbjudande att köpa den till ett bra pris. Sålde omgående allt jag ägde, lånade en massa pengar till affären och flyttade ombord.

Det fanns oljeeldad panna med vattenburen värme, dusch, rejäl byssa med det mesta, stor salong med fina träslag och en rymlig skans med gott om sovplatser. Den var även riggad med två master men seglade inte så värst bra fast jag klarade mig fint ändå då där låg en stadig Albindiesel till reds för alla spännande färder i sundet och på västkusten. Kompass och radiopejl fanns att använda ifall det blev dimma vilket det ofta blev på ena eller andra viset.

Under tiden mellan alla kul upptåg gick jag även på sjöbefälsskolan i Malmö där rektor Colldahl härskade. Hans välkomsttal vid varje terminsstart löd; ”Pågar, pågar! En sak skall ni ha klart för er från början och det är att på den här skolan finns endast en sjuka, nämligen fyllesjuka, och den räknas inte”. Så var det med den saken och faktumet respekterades. Vi var därför jämt endast fyllesjuka vilket inte vållade några som helst problem då det inte räknades.

En omtänksam gammal tant på gamla väster ett par stenkast från skolan öppnade sitt pilsnerschapp redan klockan sex på morgonen för oss sjöbefälselever så vi kunde dricka varsitt halvdussin pilsner till frukost istället för kaffe och smörgås vilket inte smakade då vi var fyllesjuka. Ofta var det räddningen inför otyg som skrivningar etc när vi var härskna efter allt kalasande med damerna på skolan för sjuksköterskor vilka ofta bjöd in oss skolgossar på dans då vi senare i livet förväntades få uniform med guldgaloner på.

Det var många upptåg med Stanley som basstation och jollen Livingstone som barkass, då det bara var att segla dit det var något på gång runtom i Öresundstrakten. Vi gick ofta över till Nyhavn i Köpenhamn över helgerna och ställde till oreda. En gång trasslade två patrullerande danska poliser in sig i våra förehavande vilket slutade med att deras kollegor fick hämta dem med ambulans då de blivit så dåliga genom umgänget ombord med oss att de inte orkade ta sig tillbaka till sin station för egen maskin.

En gång kom vi i tidningen när en sensationslysten reporter som hört våra rop på hjälp över radion, skrev att ett fartyg med åtta elever från sjöbefälskolan ombord, på grund av en grov felnavigering, gått på grund vid Hallands väderö och närapå mist livet men undkommit tack vare en massiv räddningsinsats som iscensatts av sjöräddningen i Torekov.
Räddningscentralen i Mölle hamn, vilka vi anropat, hänvisade först till assistans med bogserbåt från Helsingborg men då detta, i vårt tycke, var alldeles för dyrt hävdade vi att vi höll på att drunkna och då kostade insatsen ingenting. Vi blev till och med, efter det att vi dragits flott, bogserade till närmsta hamn där vi efter att ha snorklat oss runt och under båten kunde konstatera att det inte fanns några skador.
Hällan vi gått på var den enda plana bland en massa vassa rev enligt ortsbefolkningen. Tacksamma som vi var ställde vi till med kalas ombord under vilket vi förbrödrades med den omtänksamma räddningspersonalen.

Det kastades skadeglada glåpord efter oss långa tider efter den otursamma händelsen.

Livet blir ibland till och med roligare än vad man gör det till