Jambo Gunnar

Då jag gav mig ut på min egen uppfriskande resa i somras fick jag en trevlig bok till mitt skeppsbibliotek av min vän och förre kollega Gunnar Sannergren.
Gunnar är liksom jag befriad från livet som träl och har utnyttjat sin fritid till att dokumentera sitt liv genom att skriva en bok. Gunnar har liksom jag själv dubbla yrkesliv, till sjöss och i luften. Som kuriosa kan jag nämna att Svensk Sjöfartstidning hade en artikel för många år sedan om två sjöingenjörer i cockpit, Gunnar och jag själv, vilket nog är ganska unikt.
Boken är väldigt trevlig, välskriven och rikt illustrerad. Hela Malmö Aviations historia finns berättad i slutet, vilket ju är speciellt intressant för oss andra som också arbetat där.

Tack Gunnar, boken skänker mig mycken glädje

Gratulation

Följande trevliga gratulation har inkommit med fartygsposten och tursamt nog hade jag kameran till hands och fick förevigat den hedersbetygelse som visades mig i form av en flyguppvisning med en av Franska marinens stora Vertolhelikoptrar (tyvärr hemligstämplat)

Capitano

Äntligen ute ur Europas hårt nedsmutsade men vackra och historiskt intressanta inre vatten har Du och Astrid med båten Hodie firat en stor högtid. Konfirmationsprästen Eskil har i Lommaposten skrivit en lång artikel om vad han tidigt trodde var en hopplöst förlorad olydig busunge, men som mot alla odds förändrade sitt leverne och blev en svärmors dröm. Fast det tog nästan femtio år för omgivningen att förstå prästens argument. När han nu lägger ännu en födelsedag till de redan väldigt många, kommer jag att tillsammans med mina marina piloter utföra en spektakulär airshow utanför hamninloppet till Marseilles i akt och mening att hylla en som övergav lufthavet för att ägna resten av livet åt vatten dito.

Nxxxx Mxxxx

Livet är fullt av överraskningar

Côte d´Azur

Nästa morgon var jag uppe med tuppen. Solen sken och det blåste en svag nordlig bris vilket passade mig utmärk då det innebar slör sydostvart. Det var dessutom min födelsedag och det  betyder att jag åter var jämnårig med min tre dagar äldre tvillingsyster 362 dagar framöver om det inte är något skottår inblandat vilket jag inte håller reda på till vardags.

Många av landets yrkesfiskare är så fattiga att de inte har råd att hålla båt eftersom nästan ingen äter fisk. De får gå ut till fisken iklädda gummibyxor för att inte blöta ner sina finbyxor vilka de av ekonomiska skäl är nödda att bära även på arbetet. I deras kläder skulle jag personligen satsat på grodjakt istället för fiske. Eller varför inte bli gåsleverproducent istället. Så dyr som den är måste det finnas pengar att tjäna där.
Strax efter avgång passerade jag Marseille precis som i min ungdom när jag var elev på Broströmkoncernens elevfartyg ”Travancore” ex ”Stureholm”. Minnesbilder från en spegelblank morgon i hamnen där innan de andra vaknat dök upp. Tror det var 1970 och då var äventyret riktigt stort eftersom det var första gången jag var på väg ut i världen på allvar. Minns den dåvarande doften av Medelhavet fortfarande. Luktade ungefär likadant nu vilket hjälpte till att minnas hur det var då.

En tanker av ungefär samma storlek som några av de sista jag tjänstgjorde ombord på i Salénrederierna, innan jag sadlade om i trettiofemårsåldern och gick iland för att flyga i luften, låg på redden för att gå in till ett av de många stylade raffinaderierna utanför staden.

Solen sken ännu mer och vinden mojnade av vid lunchtid så jag passade på att njuta av ett första dopp i det klara blå vattnet. Kusten var vackert bergig och många fritidsbåtar var ute och besättningarna njöt säkert precis som jag själv då det dessutom var lördag.

En skärmflygare med ryggsäcksmotor var också ute och njöt av det vackra vädret. Själv har jag sysslat en del med sådana livsfarligheter. Först utan motor med den bästa upplevelsen nere i bergen väster om Alicante i Spanien. Vi åkte buss upp för en liten serpentinväg och ingen av oss hade utövat riktig bergsflygning förut. Bara kusthang så det blev tystare och tystare i bussen ju högre vi kom.
Startplattan sluttade lätt neråt mot en tvär kant vid vilken det stupade brant minst flera hundra meter ner i dalen. Man sprang allt vad man orkade, kollade så skärmen kommit upp och fortsatte sen rakt ut över kanten. En lika fantastisk känsla både innan och när det var gjort. Man seglade ljudlöst ut och steg på en mjuk stilla eftermiddagstermik, ”the magic air” kallar proffsen det. Man kunde ligga i timmar och kurva runt bergstopparna och leka med nyfikna rovfåglar som kom ganska nära.

Hemma omkring är tillfällena få att flyga på termik med skärm så jag beslöt att skaffa en ryggsäck med motor och propeller istället.
Bara att trycka på startknappen och flaxa iväg menade försäljaren. Verkligheten var en annan, vilket skulle visa sig. För säkerhets skull började jag övningarna på en gammal damcykel vilket av förklarliga själ väckte en viss uppmärksamhet hos medtrafikanterna på väg 111 hemmavid.

En vacker kväll då solen sken och vinden mojnat åkte QuackQuack Bengtsson och jag ut till flygfältet i Höganäs. QQ-Bengtsson rangerade framför och gjorde tecken när jag sprang upp skärmen med ryggsäcken puttrande på tomgång. När tummen kom gav jag full gas men var inte med på vridmomentet som vred omkull mig i ryggläge omedelbart. Drivpaketet förvandlades momentant till en högeffektiv jordfräs och såväl grästorvor, jordkokor, komockor och träflisor från propellern flög runt öronen på mig.
En tid senare fick min kompis ett inslag i sin skärm och föll handlöst rakt i marken från ca tio meters höjd och krossade både fötter och underben. Då slutade jag med de livsfarliga dumheterna och började flyga trike istället vilket i både mitt eget och andras tycke är hundra gånger säkrare. Triken har en fast vinge som inte trasslar ihop sig och så kan man vara två plus plats för picknickkorg.

Framåt kväll gick jag in för att fira min födelsedag i lugn och ro med en god bit mat i den lilla staden La Ciotat strax väster om Bandol och Toulon.

Hittade en fin plats mitt inne i den gamla hamnen och fann till min förvåning att hela stan höll en jättefest med medeltiden vid medelhavet som tema.

Hamnen var full med gamla fina veteranbåtar, gatorna var halmbeströdda, folk var utklädda till stråtrövare, pirater, adelsdamer i krinolin och allt möjligt annat kul. Man hade stora eldar och bjöd på grillade läckerheter från både hav och land. Stånd med hemmagjorda ostar, korvar, marmelader, honung etc fanns överallt. Man sköt med kanoner, slog på trummor och tjoade hejvilt när det framkom att jag var där för att fira min födelsedag som för övrigt inträffade en tidig morgon för 58 år sedan.

Vilken dag att fira, ute på Medelhavet första dagen med mast och segel på båten, i ett högsommarlikt väder med en vacker vindstilla kväll. En ljudlig suck av välbehag!
Mätt och belåten samt inspirerad av nöjeslivet iland beslöt jag mig för att ombord spela en enkel pjäs med min ankteater för Astrid. Skådespelartrion består av små fingerankor som heter Knattan, Fnattan och Tjattan och pjäsen handlade om hur de diskuterar varför det är så svårt att värpa ägg som fingeranka. Astrid uppskattar dessa föreställningar väldigt mycket och var därför på ovanligt gott humör hela påföljande dag.

När jag blir rastlös, vilket inträffar alltmer sällan, tar jag fram mitt lilla gyro och tränar mig på att få den att göra piruetter i form av liggande åttor vilket som bekant symboliserar oändlighet i matematiken.

Mot oändligheten!

Påmastning

Dagen efter körde jag båten den sista biten till varvet i Port Napolén. Vädret var bättre och det pirrade i hela kroppen av iver att sätta fart med påmastningsjobbet för att få vind i seglen och komma iväg ut på det vackert blå Medelhavet.

 

Längs inloppet till varvet låg stora musselodlingar och fiskarna som odlade sina stora goda musslor bodde i små primitiva men hemtrevliga hus på stranden. Det gick stora rosa hägrar i det grunda vattnet och plockade småkryp i dyn med sina långa näbbar. Det luktade fantastisk gott eftersom jag var på så gott humör inför kommande pånyttfödelse med masten på plats.

 
Chefen för påmastningsdetaljen stod med sina mannar och en blå mobilkran givakt på kajen och gjorde honnör när jag angjorde det stora varvet.

 
Jag blev hälsad välkommen på perfekt engelska och fick reda på att man redan samma dag kunde bistå mig med att resa masten trots att jag var flera dagar för tidigt på plats. Detta för att i lugn och ro reda ut alla snören, toppvanten, övervanten, förliga och aktra undervanten, för och akterstag, antenner, lanternor, radardom och reflektor, furlexprofil, vindmätare, bom, kicktalja, in och uthal, storskot, dirk, ett tjugotal elektriska sladdar i alla möjliga vackra färger samt förmodligen ytterligare något som jag glömt så här i skrivande stund.

 
Blev naturligtvis genast på hugget då utsikterna att komma till sjöss redan före helgen plötsligt fanns och kalasväder utlovats av DMI, det Danske Meterologiske Institut. Så verktygslådan åkte fram i ett huj och hela dagen gick åt att skruva, pilla och fundera så att allt var som det skulle inför lyftet. Det var klart precis lagom till sen eftermiddag och det tog gubbarna ca tio minuter och mig en dryg tusenlapp att få masten på plats. Se till att den stod rakt fick jag själv göra efteråt. Det blev billigast så och så hade jag bara mig själv att hålla reda på.

Aldrig får man vara riktigt glad trots att jag gått i pension och blivit friherre. Två av undervanten hade av någon outgrundlig anledning bytt plats och då de är av olika längd gick det inte att skruva fast dem i däck.
Det ena var för kort och det andra för långt. Infästningen i masten satt för högt för att jag skulle nå upp och skifta dem på egen hand. En vänlig mastapa från varvet kom till undsättning och svingade sig upp med hjälp av mitt toppfall, precis som med en lian lätt som en plätt, och rättade till det hela.

Allt fanns på marinan, gratis wifi, restaurang, bar med jättebibliotek där man kunde ta med sig böcker mot att man la dit lika många andra eller fler. Tvättstuga och duschrum. Reception med consignier. tillbehörsaffär, proviantförsäljning och specialister av olika slag.
Många nationaliteter fanns representerade och jag träffade till och med en svensk som hade gedigen erfarenhet av segling på Medelhavet vid den här årstiden.

Beslöt av trivselskäl att stanna en extra dag under vilken jag fick gjort en massa småfix samt hittade en mirakelgelé för missfärgad gelcoat.
Under det myckna kanalåkandet har skrovet blivit missfärgat av olja och smuts längs bogvåg och vattenlinje. Då främst uppe i Belgien genom industriområdena där. Har försökt med avfettning, rubbing, polish, aceton, bensin och tandkräm men utan resultat. Plasten har helt enkelt gulnat på djupet och därför trodde jag det var omöjligt att få skrovet rent igen. Gelén var dyr och jag desperat, men se det fungerade. Ungefär som färgborttagning. Man smetar på med en pensel väntar femton minuter och spolar sedan av. Jag trodde inte mina ögon. Båten var kritvit som när den var helt ny och oanvänd för snart tre år sen.

Hittade både Najad och Hallberg Rassybåtar upplagda för vintern. De har väldigt gott rykte här nere. Speciellt Najad; ”Oh You have a Najad, then You will go safe and have few problem”.
Så sant så, det kan jag intyga. Kvaliteten är imponerande och det är inte mycket som går sönder. Båten växer hela tiden i min aktning och det blir svårt att skiljas om den dan kommer att jag överlever den. Rassybåtarna förväxlas ofta med Bavaria som ju tyvärr inte har så gott rykte.

En Najad 360 som övervintrat åtta årn i följd på varvet

En 62 fots Rassy från Varberg

Då jag var nöjd, allt intrimmat och räkningen betald, avslutade jag med ännu en trevlig kväll uppe på Yachtklubben med gänget där.
Kvällen blev till natt vilket inte var tänkt från början och det var tur att jag bara druckit ren läskedryck hela kvällen annars hade jag nog inte hittat hem bland skogen av master både på land och i vattnet.

De som vilse vandra, nya stigar leta,

varav sedan andra, hava gagn att veta

Ankomst medelhavet

Vi har nu inlett sista etappen, Hodie, Astrid och jag själv, på den långa kanal och flodfärden genom Belgien och Frankrikes vackra inland. En månad och ca trehundra slussar har gett erfarenheter jag saknade tidigare men framför allt har det varit en mycket njutbar och intressant tid att i lugn och ro få uppleva landsbygderna med vanliga jordnära människor och mycket god mat. En resa jag önskar alla skulle få möjlighet att göra en gång i livet men så är det ju tyvärr inte och jag känner tacksamhet att få ha haft möjligheten att samla på mig alla dessa upplevelser. En och annan gammal borg passerar revy när jag nu alltmer närmar mig Medelhavet. 

För att myndigheterna skall kunna planera utslussningen av alla båtar från kanalsystemet utan att öppningen korkar igen skickar man ut små gröna radiostyrda båtar som läser av ett chip som jag fick klistra på i fören då färden började uppe i norr.

Ju längre söderut man kommer på floden desto stridare blir strömmen och man får vara ordentligt på alerten så man har fart genom vattnet och inte bara över grund då man i så fall mister styrförmågan och bara kasar med i strömvirvlarn. 

På vissa sträckor finns det vattenfall tvärs över nästan hela floden och en liten sluss vid sidan. Ser man inte upp med detta och missar slussen går det helt galet. Eftersom jag nästan alltid ser upp gick det bra.

Längs hela resan har det funnits en uppsjö med huspråmar av alla de slag. Vackra, fula, fina, långa, korta, kul och mindre kul. Så även här på sista etappen. Det är alltid lika kul att titta på dem och även ibland språka en stund med ägarna. Ofta lite udda intressanta människor.

i Port St Louis, granne med Port Napoleon, passerade jag sista slussen och bron och var sen ute i salt vatten igen.

Förtöjde på andra sidan bron och sov över för att nästa morgon köra över till varvet för påmastning. Naturligtvis kunde jag inte hålla mig utan cyklade över och hittade till min förtjusning Hodies mast i perfekt skick.

 Påmastning och segling på gång!

Ljuset i tunneln

Det är nu inte många dagar kvar till Medelhavet och huvudet är fullt av tankar kring varvsbesöket som väntar. Speciellt vad beträffar mastens var eller icke vara. Hel eller halv, rak eller krokig?

Ringde upp Franky som lovat köra ner den i god tid från Terneuzen i Holland och fick besked att den skulle vara på plats samma dag jag anländer. Karlen verkar hederlig vilket är en fördel du jag inte har något skrivet avtal med honom. Stoppade bara en bunt pengar i ett kuvert till honom uppe i Holland på varvet Aricom genom Ad Herrebout som äger verksamheten där. Den som lever får se. Funderar på att ta en veckas semester från det hårda sjölivet och åka till Sverige, kanske inte för att sola och bada utan träffa vänner och plocka svamp, då påmastningen är klar.

Värstingslussen är avklarad. Tjugotre meter rakt ner med båten när man öppnade kranen och tappade ur vattenkammaren. Som tur är har alla slussar här på Rhône flytande förtöjningspollare vilka löper på gejdrar försänkta i slussväggarna. Bara fram med kaseplankan och en enkel tamp på midskeppsknapen, en kopp kaffe och ett winerbröd med russin på så går allt som på räls. I de flesta fall...

23 m hög sluss

Resan vidare blev mer eller mindre en ren transportsträcka dock väldigt vacker tidvis med gamla slott och borgar lite här och där var någon gammal greve kanske behagat slå sig ner för århundraden sedan.

Möte med en del udda båtar som den här lååånga flodkryssaren.

Rivercruisern Van Gogh

eller den svenska segelbåten Mi Marra med två äldre gentlemän i skägg ombord.

Men också långa sträckor utan något direkt intressant att fästa uppmärksamheten på annat än en massa fula kraftverk. Vid lunchdags fanns det med lite tur ofta någon trevlig restaurang med egen brygga. Kaffe och en fem minuter på den lille visaren, så eftermiddagens hårda arbete inte skall bli allt för betungande, hör också till de dagliga behagliga rutinerna.

En positiv överaskning var nattstoppet i Avignon vars gamla kärna med ringmur runt var fantastiskt trevlig. Ungefär som Visby fast ännu trevligare.

Vid ankomsten stod ett filmteam från den franska motsvarigheten till Sydnytt och väntade på att få ett inslag till morgonnyheterna då ryktet spridit sig att en svensk ensamseglare var på väg för att besöka den trevliga lilla staden.

Då jag nu blivit skådespelare var det extra inspirerande att vandra runt i gränderna på kvällen. Nästan som att befinna sig bland teaterkulisser föreställande artonhundratalet. Hus med fönsterluckor, kullersten och gamla svaga sirliga gatlampor. En och annan katt som var ute efter någon fet råtta att ha till kvällsmat syntes också till.

Varmt och skönt samt god mat och ingen stress. Båten ger sig inte av utan mig. Ännu bättre blir det när masten är på eftersom det är ett visst orosmoment att passa in tiden på varvet som vad jag förstått har ganska mycket att göra nu på hösten då alla skall upp. Sen är det bara att passa in sommaren i Sverige också så där på ett ungefär. Skall försöka vara hemma i mitten av maj. En gammal kollega ligger över vintern med sin femtiofotare i sydspanien och skall också upp till Sverige och Norge i sommar. Kanske gör vi sällskap om allt stämmer. Vore trevligt.

Livet är inte de dagar som gått, utan de dagar man minns

På Rhône

Efter en trevlig tid i Rillieux la Pape med omnejd var det dags att fortsätta färden mot Medelhavet, och nu på floden Rhône.

Stickan passade på att ta lite ledigt från sitt huvudbry att få till en ny trevånings lägenhet i ladan hemma i Rillieux

för att åka med söderöver ett par dagar, under vilka vi njöt av tillvaron både ombord och iland.

Stickan och jag är gamla vänner sen tiden då vi var betydligt yngre så vi har många både gemensamma bekanta och minnen.
Vi passerade rakt genom den vackra gamla stadskärnan i Lyon där floderna Rhône och Saône rinner samman. Det regnade något alldeles förfärligt och vi fick kura ihop oss under kapellet i sittbrunnen och försöka vara positiva.

Många gamla fasader målas fantasifullt för att dölja att man snålat in på riktiga fönster. Till och med balkongerna lurar ögat.

Första nattstoppet blev i Condrieu, känt för sina högklassiga viner,

där vi hittade en liten överraskande trevlig Grekisk restaurang.

Vi åt oss så mätta på en massa olika läckra smårätter att vi var bland de sista gästerna ut när värdinnan stängde för natten.
Nästa dag förtöjde vi mitt emot en liten by och åt en sen lunch. Under promenaden över bron passerade en dansk segelbåt, Divanen från Aalborg, norrut med masten på däck. Man vinkade och hurrade glatt för gamle Kong Christian.

Efter lunchen då vi rapat och sträckt på oss i en timma fortsatte vi till Tournon där en i vårt tycke oförskämd pråmskeppare trängde sig före i slussen.

Hans ekipage var så långt och brett att det fyllde hela slussen varför vi fick tillfälle att dricka kaffe och äta konditoribakelser samt återigen rapa och sträcka på oss ännu en timma innan slussen ånyo blev ledig.

På kvällen efter det att vi förtöjt båten vid en fin brygga för de stora kryssningspråmarna beslöt vi för att hålla kalas ombord istället för att äta ute. Under en liten promenad på stan handlade vi på oss en massa läckerheter till måltiden ombord där huvudrätten bestod av råbiff.

Stig hade dessutom gåslever och små svarta fiskägg med sig hemifrån gårdens skafferi så det gick ingen större nöd på oss. Efter maten rapade vi åter som brukligt och pratade stilla om hur våra liv artat sig.
Bekymmer, glädjeämnen, laster, planer för framtiden etc. Innan läggdags tittade vi på en revy av Hasse och Tage vilket uppskattades av Stickan som missat många sådana godbitar under sitt liv som utlandssvensk.
Dagen efter fortsatte vi till Valence varifrån det var dags för Stickan att åka hem. Passade på att hyra en bil med vilken vi tog en tur genom det vackra landskapet upp mot Grenoble på småvägar. Letar själv efter en liten gammal bondgård, vilka det finns gott om i varierande skick, att renovera framöver då jag numera allom bekant har all tid i världen för en sådan trevlig uppgift.

När vi kom fram till Lyon stannade vi till vid en ganska stor butik som ägs av en svensk smålänning som heter Ingvar Kamprad och handlade Kalles kaviar, Pågens små kanelgifflar, Leksands normalgrillat knäcke, skärgårdssill och allt möjligt annat smått och gott till fartygets proviantförråd. Dagen efter behöll jag bilen och tog det lugnt med en trevlig tur upp på bergen väster om Valence i Ardeche.
På torget i en liten trevlig fransk by stod en gammal vacker Engelsk MG (Morris Garage) typ A från 1960-talet. På den tiden en drömbil när körkortet var färskt och brudarnas bröst stod rätt ut i vädret.

Carpe diem