Resumé

Resan var avsedd att fortsättas via Biscaya då kanalerna där masten kunde vara kvar ombord stående var till ända. Dock svek modet och behovet av bekvämlighet som pensionär tog över. Beslutet att skruva av masten och fortsätta kanalerna ner till medelhavet genom Belgien och Frankrike fattades snabbt och lätt på en bensinmack i Holland.

Efter en kort seglats över öppet hav vid uppfarten till Antwerpen gick jag in på Canal Gent efter diverse palavrer med både immigrationsmyndigheterna och sjötrafikledningen.

Avmastning skedde i Terneuzen utan dramatik och resan fortsatte fylld av spännande händelser under allmänt allmänbildande former. Färden gick via Canal Gent - Haut Escaut - Canal Nimy - Canal du Centre - Canal Charleroi Bruxells - la Sambre - la Meuse - Canal de lE´st - Canal des Ardennes - Canal de lAisne à la Marne.

Största upplevelsen var utan tvekan den stora fartygshissen som lyfte oss över 75 meter rakt upp i skyn. En vacker sträcka med 28 slussar genom Montgondalen i Ardenne påverkade även rent fysiskt. Mötet med de excentriska bröderna Woodward och deras originella lilla kanalpes sitter starkt i minnet liksom staden Dinant där saxofonen uppfanns av Adolphe de Saxe.

Lite minnen hemifrån från andra tidsepoker i livet har även smugit sig in under skrivandets gång och kommer att göra så också framöver.

I Reims mönstrade min vän Dirty Harry på och ställde till oreda både ombord och iland men bjöd på fantastiska middagar dagligen på kalasrestauranger.

Här, nedan och så småningom ovan på ett antal sidor, fortsätter mina berättelser om färden genom Frankrike mot Port Napoleon och medelhavet där masten skall på igen och båten förhoppningsvis användas till det den primärt är avsedd för. Segla!

Kanalvägen, ett av de bästa besluten!

Dirty Harry

I Reims låg jag och Astrid med båten och väntade på att min nye fule manlige gast "Dirty Harry" från Domsten skulle komma ombord och mönstra på klockan 13:40. Vid kajen på en parkbänk låg en trött gammal man som tappat sin läskedrycksflaska på marken och sov middag.

Solen sken, Astrid var på ett strålande humör och fåglarna kvittrade upprymt i den stora björken intill. Tiden gick utan att min gast dök upp. Men strax innan kväll, då jag började känna mig uppgiven och just höll på att kasta loss, dök han upp med ett fånigt leende och förklarade att han vid ett byte mellan tåget från Paris till lokalbussen till Reims av misstag hoppat på en sightseeingbuss istället. Den stannade inte förrän man åkt förbi stadens samtliga kyrkor, museer, statyer och andra sevärdheter
Då mönstringsformaliteterna var avklarade och packningen stuvad i skansen, där besättningen bor, hälsade Harry på Astrid och som den ekonomiskt sinnade kabinchef hon är pejlade hon omedelbart av den monetära statusen hos vår nye gast.

Senare tog vi en promenad upp i den trevliga staden och gjorde ett besök i dess jättestora katedral med sina vackra blyinfattade fönster.

Hur som helst kom vi iväg och Dirty Harry tog första vakten så jag kunde vila ut efter den långa mödosamma ensamseglingen ända från Amsterdam med allt vad det inneburit av hårt arbete. Den första egentliga arbetsuppgiften blev att med en håv försöka fiska upp en av fartygets klädnypor, som ramlat överbord i första slussen, vilket dock misslyckades.

Efter att nätt och jämt tagit oss genom en mycket besvärlig passage, en två och en halv kilometer lång tunnel,

blev andra arbetsuppgiften att kasta lasso med förtöjningstampen vid förtöjningen i nästa sluss vilket Harry enligt egen utsago var expert på. Även detta misslyckades naturligtvis.

ett

två

tre

När allt till slut rett ut sig och vi lyckats ta oss genom slussen blev vi hotade av en ilsken svan som var irriterad över att vi befann oss på dess revir utan tillstånd. Harry blev så förskräckt att han fick fast i fartygets stora båtshake och hotade den stackars svanen till livet. Hade jag inte personligen hindrat honom hade djuret förmodligen omkommit.

Sista tillkortakommandet den dagen kom på kvällen då vi förtöjt för natten och Harry skulle ordna brudar åt oss. Harry som är en handlingens man och inte försitter några chanser när det gäller fruntimmer tog första bästa tillfälle vilket var Yachtklubbens damtoalett. Även här kom han till korta då fruntimmerna flydde ut genom ett fönster på baksidan som yra höns under högljudda rop på hjälp och hamnfogden kom springande med sin franska pudel i koppel.

Bättre med en läraktig vacker kvinnlig gast, eller ingen alls, än en obildbar ful manlig

General Purpose = GP = JeeP

En redarkollega till mig mönstrar på nästa vecka, då Astrid (min papegoja) och jag förhoppningsvis har angjort staden Reims, för att skaffa sig lite verklighetsförankring i sjöfartsnäringen.
Vi tänker då göra en enkel avstickare västerut till Epernay, huvudstad i Champagnedistriktet, och på dagarna spatsera omkring i de kilometervis av vinkällare och underjordiska passager som finns i den krithaltiga jorden under de berömda champagnehusen.
Jan har lovat bjussa på gåslever då han plötsligt blivit stadd vid kassa. Får några år sedan köpte han nämligen i ett anfall av sinnesförvirring min gamle kuwaitkrigare, en amerikansk Willysjeep från femtiotalet, för en spottstyver enligt min mening. Trots att han klär ganska bra i fordonet har han nu i ett andra fall av sinnesförvirring sålt den, dock för en väldig massa pengar.

Jeepen köpte jag när jag i bodde på min husbåt i Stockholm under första delen av nittiotalet. Mycket för att jag hade gratis parkering på isen utanför verandan på vintern. Den skulle enligt säljaren ha nyrenoverad motor men redan efter några hundra meter började den ryka blå oljerök och spotta och fräsa ur förgasaren. Efter mycket felsökande kom jag fram till att det satt en felaktig oljesticka i motorn. Denna var för kort varpå den förre ägaren helt ovetande överfyllt motorn med smörjolja. Då han inte fått rätt på eländet var hans enda utväg att sälja den. Tappade därför ur ett par liter olja och sen gick den som en klocka och gör så fortfarande.
 

På tal om Jeepar så har jag haft Jeepfnatt under större delen av mitt vuxna liv. Tror jag har varit ägare till minst sex, sju Willysar. Anledningen till detta ligger långt tillbaka i tiden. Strax efter min födelse när jag som liten parvel blev passad av tant Svensson då mina föräldrar var på kalas för vuxna fick jag leka med en liten mycket naturtrogen leksaksjeep som hennes son var ägare till. Hon hade tagit med den för att jag skulle hålla tyst, vilket jag också gjorde, då jag blev fullständigt fascinerad av den lille Jeepen Men bara en gång. Hur jag än bönade och bad tog hon den aldrig med sig igen. På så vis grundlades mitt habegär efter denna lite udda fordonstyp.

En av de sista jag ägde var den mest äkta man kan ha nämligen en krigare från 1942 i hundraprocentigt originalskick. Den hade varit med under andra världskriget och fajtats mot Tyskarna som ju alla vet var ute och slogs hej vilt på den tiden. Efter många år i ett grustag utanför Hässleholm blev den återställd i originalskick av en äldre entusiast hemma i Domsten som efter tjugo år tröttnade och sålde till mig. Själv sålde jag den senare vidare till Bobbo Nordenskjiöld på SVT-äventyr.

En modernare variant av precis samma märke var den här Wranglern fotograferad tillsammans med min lille flygmoppe.

Då det ännu är ett par dagar kvar tills Jan kommer ringde jag och frågade om jag inte kunde få börja äta gåslever redan nu mot kvitto vilket han storstilat sanktionerade. Sagt och gjort, efter en dag då jag slussat mig igenom nästan trettio slussar på raken genom den vackra dalen ”Valley of Montgon”, letade jag upp den finaste restaurangen i Rethel, där jag förtöjt för natten, och beställde in tre hekto av den bästa gåslevern stället kunde erbjuda samt ett stort glas mjölk. Skam att erkänna men jag orkade inte äta upp allt utan fick gå tillbaka ombord med resterna i en doggybag. Påföljande dag blev det gåslever till frukost. Piano Pianissimo, vilken frukost. Astrid delade dock inte min kulinariska njutning utan protesterade högljutt över att jag helt ogenerat satte i mig levern från en individ av samma släkte som henne själv.

Varför ska man ha skam i kroppen?

Bröderna Woodward

Träffade som ofta av en ren händelse de helt vanliga men samtidigt ovanliga bröderna Sir Morgan och Lord Hillman Woodward i staden Rethel vid Canal des Ardennes där de förtöjt med sin lilla kanalpes Buffonery från 1753,

 

vilken fortfarande är i orört originalskick och ursprungligen hemmahörande i Winchester UK, precis bakom oss.

(Buffoonery = fritt översatt "clowneri, pajasfasoner)

Bröderna kom från den lilla sjöfartsstaden Little Knickersbridge upon Thymes och hade haft en vådlig överfart på engelska kanalen mellan Dover och Zeebrugge. De berättade i förtroende att de varit ganska oroade ett tag men eftersom man vunnit andra världskriget var man trots oron ganska övertygade om att även lyckas ta sig över torrskodda utan att välta, vilket man också gjorde trots att fartyget bara är någon meter bred och nära tjugo lång.

Själv hade jag ett samtal med min gamle vän Sir Månsson, bördig släkten Kofoed på Bornholm, som var alldeles övertygad om att det mycket väl kunde gått så här.

Sir Morgan hade på slutet av sextiotalet blivit adlad av drottning Elisabeth då han räddat Drottningmodern från att falla i Themsens grumliga vatten när hon befann sig på däck ombord i Kungahusets Riverpram Lord Nelson.
Sir Morgan gjorde för tillfället en del av sin sjöpraktik ombord under sin tid som kadett i The Royal Navy och råkade befinna sig alldeles intill drottningmodern då denna med handväskan i ena handen vinkade lite för entusiastiskt med den andra till folkmassorna längs kajerna och snubblade över relingen. I sista sekund grabbade Sir Morgan tag i hennes slappa nackskinn och man fick behålla kungligheten ombord i livet.

Den äldre av bröderna, Lord Hillman, berättade vidare att de var släkt i rakt nedstigande led till uppfinnaren, farfars farfars far, av den genialiska Brittiska Woodward regulatorn, ”the Woodward constant speed Governor”.
Denna användes ursprungligen på små ångmaskiner för att kontrollera dess varvtal så de inte rusade iväg men utvecklades genom seklerna till en över hela världen använd och mycket uppskattad varvtalsregulator och då främst på stora fartygsdieslar.
Har personligen gedigen erfarenhet av det lilla underverket som var så komplicerat och fullt av fjädrar, kugghjul, luftbälgar och allt möjligt annat att den var stört omöjlig att trixa med på egen hand. Den var dock så pålitlig och driftssäker att när den väl blivit injusterad av en Brittisk specialist fungerade den klanderfritt i oöverskådlig tid.
Tyvärr har produkten i denna form numera kommit till korta. Elektroniken har tagit ut sin rätt och konkurrerat ut den då man inte hängt med i utvecklingen. Den stod sig dock till så sent som ända in på slutet av nittonhundratalet.

Bröderna hade för avsikt att kanalvägen ta sig ända ner till Australien för att hälsa på sin gamla Aunty, nuckan Lady Agatha Woodward, som bott i Perth nästan hela sitt liv, men även för att vinna ett vad som slogs på en pub i London vid ett blött besök där förra hösten. Engelsmännen är ju sådana. En jag känner slog på samma vis vad om att han skulle cykla till Australien när puben stängde för natten. Mycket riktigt hoppade han på sin cykel och gav sig iväg. Hörde att fortfarande cyklar trots att det var nästan tre år sen han gav sig av.
Lady Agatha är för övrigt adoptivmor till den berömde skådespelaren John Rhys-Davies som spelat med i flera av Indiana Jonesfilmerna med Harrisson Ford i huvudrollen.

Senare på dagen bjöd bröderna ombord och visade runt i sin hemtrevliga smala men välplanerade lilla kanalpes.

En korridor precis som i en järnvägsvagn löpte längs raden av kupéliknande utrymmen för olika ändamål. Har inte ord för hur hemtrevligt det var ombord trots de små utrymmena vilka var utnyttjade till absolut fullo. Jag fick gåshud på armarna, så trevligt var där.

Conversation saloon

Workstation

Afternoon tea corner

Kitchen

Owners Cabin

Bathtube

Fwd Bulkstation

När det var dags att segla vidare dagen efter var jag uppe på kajen och vinkade farväl. Lord Hillman stod till rors och Sir Morgan lossade förtöjningarna. När de gled ut på kanalen mot Australien lyfte de båda brödrarna på sina plommonstop de dagen till ära klätt sig i och utropade unisont:

For the Queen, gentlemen!

Utan penna på Canal des Ardennes

En bild säger mer än ...