söndag 21 december 2008

Jordbävning i Skåne

Den globala uppvärmningen har orsakat jordbävning i Skåne.
Tisdagen den 16 december slog katastrofen till med full kraft i Skåne. Med epicentrum utanför Bo Olsson i Tomelilla skakade en kraftig jordbävning med magnituden 4.7 på Richterskalan hela Skåne. Tusentals skåningar väcktes ur sin nattsömn de så väl behöver. Många var hungriga efter att inte ha ätit på hela natten.

Din hjälp behövs omedelbart.
Skåningen är en mycket känslig individ, särskilt nu inför julen. Många skåningar kommer lida oerhört om de inte får luad ål, gröt och kalkon med sviskon till jul. Läkare har redan sett naveldjupet minska hos vissa skåningar i särskilt utsatta områden.


Skänk 1500 kronor till konto bifogat nedan. Denna blygsamma summa kan ge tre skåningar en trygg tillvaro under julen som de så väl behöver. Se exempel nedan:

• snaps till julbordet
• extra grädde i ris á la Maltan
• extra fet ful-fiskad ål
• specialimporterade äpplen till äpplekagan
• filtar till soffan, för eftermiddagsluren


Öppna ditt hjärta, och plånboken, och börja skänk NU!


DU KAN RÄDDA EN SKÅNING TILL JUL!
Skånsk jordbävningshjälps konto 90 1950-5

lördag 13 december 2008

Hot News


Varje morgon före frukost spanar Astrid in läget på bryggan från rorkulten. När Charlie, vår tama brygganka dyker upp


hoppar hon snabbt ner på frukostbordet, spanar in och snor bästa mackan


vilken hon trugar på Charlie. Själv påstår hon att det är moderskänslor, men jag börjar bli orolig att det är mer än så...
I övrigt förflyter det gemytliga och sociala brygglivet, varvat med dykutflykter och grillträffar, här på Msida marina i Ta`Xbiex på Malta, i ett behagligt tempo. Fem Svenska båtar, ett par Norska och ett otal Engelska övervintrar också. En del av oss tar nu semester och åker hem för att fira jul, andra stannar och har det bra här.


ser själv också nu hem för att fira jul och nyår med de mina, så jag passar på att tacka för det gångna året. Det har varit skoj att få dela med mig av resan till så ofattbart många.


Önskar alla flitiga läsare en riktigt;



God Jul och ett Gott Nytt År!

Gågatan i Vallettas centrum

Bloggen håller nu vintervila, dock med ett och annat inlägg.

tisdag 9 december 2008

En dikt

Jag blev fri! Jag upplöstes i havet,
Blev vita segel och flygande skum,
Blev skönhet och rytm, blev månskenet och skeppet
och himlens höjd med bleka stjärnor!
Jag hörde samman – utan förflutet eller framtid,
I frid och enhet och vild fröjd,
i något större än mitt eget liv
eller mänsklighetens liv – med själva Livet!
EUGEN O´NEILL (1888-1953)
UR LÅNG DAGS FÄRD MOT NATT

måndag 8 december 2008

Skonaren Black Opal från Pukavik

”Svarta Pärlan, The Black Pearl”, som hon heter idag, har en intressant och brokig historia vilken sträcker sig så långt tillbaka som 1909 e.kr. Byggd i Pukavik på Listerlandet i Blekinge, som ett av de sista segelfartygen i handelsflottan byggda i trä, fick hon ursprungligen namnet ”Black Opal”.


Min gamle arbetskamrat från tiden då jag seglade till sjöss, sjömannen och telegrafisten Agne, berättar för mig om sina äventyr ombord på fartyget, i vilket han mönstrade ”Påg” endast tretton år fyllda på hennes jungfruresa. Befattningen ”Påg” var den lägst rankade ombord och innebar daglig kindputsning av det äldre underbefälet. Han fick med andra ord lära sig veta hut omgående och utan pardon.
Fartyget var spantat för att kunna segla genom is under de kalla Skandinaviska vintermånaderna med sina ofta förekommande svåra stormar.
Även skrovet var förstärkt och konstruerat med två tjocka lager torkad ek från vilka alla ekollon plockats bort för att samtidigt göra det lätt.
Över hundrafemtio fot lång, och med tre ståtliga master som reste sig nittio fot över däck, utgjorde the ”Black Opal” en majestätisk syn var hon än befann sig på sina resor. Hon lastade nära fyra hundra ton, och ett fartyg som lastade så mycket på den tiden, var ett fartyg av kaliber.

Under en lång rad av år var Agne henne trogen och avancerade långsamt genom olika befattningar ombord. Man seglade med allt från koks, spannmål, trävirke, kopra (kokosfett), guano (torkad fågelskit) och annat krams samt även med diplomater som diskret måste flyttas under krigsåren.
Under en tid i början av femtiotalet ägde den berömde skådespelaren Errol Flynn henne som sitt privata fartyg. Agne och han fann varann direkt och blev vänner för livet. Agne har själv visat mig ett fotografi där de båda iförda vit linnekostym och halmhatt dricker rompunch ihop framme på backen när de ligger för ankar utanför ön Rarotonga i Söderhavet tidig vinter 1953 då jag för övrigt själv bara var tre år gammal.

1969, då hon ankom Ramsgate i England, mönstrade Agne av för gott efter en törn på 59 år ombord. Han hade då förlorat förmågan att gå och rullade nu istället fram likt vevaxelen i en kvadruppelångmaskin.
Fartyget skulle lyxrenoveras för att gå i långcharter med konstigt folk som var villiga att betala för sitt arbete ombord vilket inte föll Agne i smaken.
Hon konverterades nu från skonare till barkantin och försågs med en luxuös inredning, modern navigationsutrustning samt niotusen kvadratfot nya canvassegel. Arbetena avslutades 1973 på julafton.

Efter att tidigare seglat ”Påg” i tre år blev Agne uppmönstrad till ”Hökarhalva” vilket innebar en underbefälstjänst underställd Hökaren ombord (Steward). Ekonomiskt sinnad, och räknekunnig som han var, blev han även föreståndare för slabbkistan ombord.
Slabbkistan är en typ av diversehandel där besättningen kan köpa personliga förnödenheter. Precis som IKEA-Ingvar började Agne så smått med kulspetspennor, men även cykelklämmor för långbyxor, brun skokräm, snushorn, lösnäsor, östersjöbevis samt kaffegök och tobak ingick snart i sortimentet. Sötsaker lönade sig inte bland sjöfolk. Sockerbehovet tillfredställdes uteslutande med rom vilket före förbudstiden utskänktes regelbundet som en löneförmån.

Agne var ett födgeni och kunde tjäna in extrapengar på att smyga in gångbara artiklar vid sidan av det ordinarie sortimentet.
Flaskkorkar var en sådan, då de fanns att tillgå i överflöd utan kostnad och samtidigt blev eftertraktade av en mässjänta som av någon outgrundlig anledning kallades för ”Snoppeklämman”.
Var gång hon skulle gå iland ensam köpte hon en kork. Eftersom hon var orolig för att bli antastad hade Agne i förtrolighet gett henne rådet att sätta en kork i äggalådan och det skulle då inte vara någon fara att gå iland med eller utan sällskap.
Till och med konsistensfett, som han samlade in genom att torka av alla fettnipplar där det hamnat sådant utanför vid smörjningsarbeten, såldes med uppmaningen; ”Se nu till och fetta in pjäxorna pågar och halka iland”.

Affärerna utökades snart att även omfatta kunder iland, utan dyra mellanhänder, och blev med tiden så vidlyftiga att Agne fick ett generöst erbjudande av tullkriminalen som också ville vara med och göra affärer. Detta bestod av en längre tids gratis hotell med helpension och kritstrecksrandig kostym, vilken han för övrigt inte tyckte om då den, enligt honom själv, satt illa, var begagnad och ränderna dessutom satt på tvären. Erbjudandet uppfattades av Agne som så generöst att han av rent ekonomiska själ inte tackade nej då han nu i lugn och ro kunde planera fortsatt verksamhet.

Då Agne även hade telegrafism i generna blev det naturligt för honom att vid sidan om ordinarie arbete också tjänstgöra som ”Semaför” ombord.
En ”Semaför” var dåtidens telegrafist och arbetet gick ut på att med signalflaggor, en i vardera hand, skicka visuella meddelande till land och andra fartyg. Ungefär som en dirigent gör till sin orkester eller en semafor till lokföraren.
Agne var i sitt esse då han utförde sådan tjänst och det inspirerade honom att så småningom söka in på sjöbefälskolan i Kalmar där han avlade examen som radiotelegrafist redan 1913, strax före första världskrigets utbrott, endast sjutton år gammal.

Då den nya tekniken att sända bokstäver via etern snabbt spred sig var skonaren snart, på Agnes initiativ, ett av de första segelfartygen utrustat med radiostation för vilken Agne nu blev chef.
I ett slag blev han ovärderlig ombord och Kaptens högra hand. Hand om dragsedlar och löner fick han nu också och hade mandat att bevilja förskott inför trängande behov när det blev till landgång i hamnarna för besättningen.

Fartyget döptes efter renoveringen om till ”Aeolus” och satte 1974 segel destinerad Australien med en besättning på sex man och sexton betalande gäster och en papegoja som svarade på namnet ”Herman”.


Under resan till södra hemisfären anlöpte hon bland annat Lissabon, Martinique, Virgin Island, Panama och Galapagosöarna innan hon anlände till Melbourne.
Dessvärre blev hon angripen av skeppsmask efter bara en kort tid och skickad tillbaka till England för reparation Den här gången via Röda Havet och Suezkanalen. En brand utbröt i maskinrummet och skadorna blev så omfattande att hon aldrig kom genom Medelhavet men han ta sig till Malta och sjönk i hamnen vid Valetta på 70 fots djup.

Agne hade nu bytt ut sin tvärrandiga kostym mot smoking då affärerna tagit ny fart. Han var stadd vid så pass stor kassa att han genast såg det som sin plikt att finansiera en bärgning.
1979 bärgades hon av ett gäng entusiaster med Agne som projektledare, nu över åttio år gammal men fortfarande obruten och full av entusiasm.


I ett nafs var fartyget restaurerat till sin forna glans och med de kontakter Agne skaffat sig genom Errol Flynn blev bärgningen snart en lukrativ affär då man fick ett fett kontrakt på att låta fartyget vara med i inspelningarna av Karl-Alfred filmerna (Popeye) regisserade av Robert Altman och med Robin Williams i huvudrollen.


Svarta Pärlans äventyr var dock inte slut med detta. 1981 sjönk hon en andra gång under en svår orkan. Hon räddades än en gång och bogserades tillbaka till Grand Harbour.


Numera ligger hon vid inloppet till Msida marina vid Valetta. Dock inte i sjön, utan har fått en välförtjänt vila på land som Restaurang och barfartyg, med mycket av det gamla bevarat.




Själv sitter jag just nu i baren och dricker lemonad. Det doftar fortfarande tjära och gammalt slagvatten. Dofter som triggar minnen från tiden med min egen skuta ”Stanley” i Lomma hamn på sjuttiotalet.


Idag heter hon ”Black Pearl” och hennes nuvarande ägare Alex. På bordet ligger ett kort där det bland annat står;

"Now a unique attraction in the Maltese Islands, the Black Pearl is again at the service of Ladies and Gentlemen with a sense of adventure who like to enjoy a first class lunch or dinner, and a drink in a truly magnificent atmosphere."

Agne och jag själv kom under senare år att segla ihop långa tider fyllda av ett otal äventyr i Rederi AB Nordös Ro-Ro fartyg. Bland annat på Medelhavet liksom nu, men det är en annan och kanske senare historia.
Det är min förhoppning att Agne är vid god vigör och kan läsa fortfarande. Han bör om jag inte räknat fel vara runt 112 år idag, vilket inte är någon anmärkningsvärd ålder för en sjöman av hans kaliber.

Så länge skutan kan gå…

lördag 6 december 2008

Friska vindpustar och höga böljor

Efter att ha köpt en stor burk flytande honung av en Sardinsk biodlare, kramat om hamnkapten som försökte schasa bort honom, och även långseglaren då han anlände dagen innan, samt bunkrat fullt med diesel och färskvatten gav han sig iväg mot Malta och lämnade Olbia bakom sig i ett nu vackert men bedrägligt väder.


Första natthamn blev Ottiolu cirka trettio distans söderut längs kusten. En för säsongen tillbommad lyxhamn. Precis allt utom hamnkontoret var stängt.


Ett kontrakt för nattstoppet upprättades i två exemplar, vilka skulle undertecknas av befälhavaren på den nyanlända segelyachten på tre ställen, samt en faktura utställas på hamnavgiften vilken var 4,50 € (för ögonblicket 46:10 SEK)


Nöjd med dagens slit kostade han på sig en cykeltur och en god grillad doradofisk på en lokal krog med tiramisou och en kopp kaffe efter.
Det var mörk och ruggigt samt småregnade på vägen tillbaka till den varma salongen ombord. Nästa dag sken solen och han gav sig full av optimism iväg igen.
Trots utmärkta prognoser började det snabbt blåsa småspik och till på köpet rakt i näbbet på Astrid som satt utkik på SB:s vantspridare uppe i masten. Sjön var liksom på hans hemmahav, Kattegatt och Öresund, fruktansvärt krabb. Fartyget gjorde ringa fart över grund trots god sådan genom vattnet då det både var motljus och ström stick i stäv.
Genomsur, irriterad och sugen på ett nytt hamnbesök kände han framåt kväll att det var rätt beslut att ge upp, precis som han tidigare gjort med sitt gökdrickande, och söka natthamn.


Närmsta hamn låg dessvärre akteröver så det var bara att bita i den sura sillen och segla tillbaka. Dock endast några distansminuter. Till Caletta, en trevlig och ganska stor by full av livfulla infödingar som spelade rappmusik nästan ända till soluppgången.


Byfiket höll gratis Internet och omgivningarna var trevliga att cykla runt i så han beslöt att stanna några dagar och glo sig runt omkring i väntan på nästa väderfönster då avsikten var att göra en nonstop segling direkt till Valetta på Malta.


Förmiddag och eftermiddag, dagen före avgång, ägnades åt att försöka tanka. Byns enda bensinstation var igenbommad med en skylt som upplyste om att hugade tankare kunde ringa Manolo mellan 0830 och 1130 lokal tid samt Robertino mellan klockan 1400 och 1630 också lokal tid.


Han ringde och ringde och ringde och till slut svarade ett pipigt fruntimmer som upplyste att det var stängt trots att det var affärstid. Gick bra att återkomma klockan två. Återkom klockan två och fick besked att det fortfarande var stängt men att man skulle öppna klockan 1600. Då han som vanligt inte känner sig jäktad längre satte seglaren sig på vågbrytaren och njöt av sin frihet och nyvunna sinnesro. Livet till sjöss skänker sådant i stora mängder.
Macken var avsedd för stora trålare som tankade kubikmeter så när Robertino, efter ytterligare ett par telefonsamtal med både hänvisnings och upptagetton, kom strax före sex på kvällen blev han sur då fartyget endast skulle ha tjugo liter. En Lambada från sittbrunnens högtalare fick honom på så gott humör att han trots den lilla skvätten till och med började le och steppa lite på kajen.


Sex på morgonen kastade han loss med sin yrvakna papegoja som gjorde stora ögon och kraxade förtjust. Tillsammans drog de till sjöss med utsökta vindprognoser säkrade i datorns cacheminne. Rakt i häcken de tre dygn seglatsen skulle ta och lagom starka dessutom.
Under hela dagen var det ingen vind alls och han beslöt att hålla farten med maskin. Vädret var kalas och han visslade belåtet flera trudelutter och förstod knappt att han skulle vara framme vid vintervilan på de sommarfagra och ljummiga öarna Malta och Gozo om endast några få dagar.
På kvällen kom vinden. Han satte segel, men vis av erfarenhet revade han storen för säkerhets skull. Nils, på den vindpinade ön Hven i Öresund, menade efteråt att han själv inte kunde fattat ett bättre och klokare beslut vilket styrkte sjömannens självkänsla. Vädret som spås på Medelhavet stämmer så gott som aldrig på vintern, våren, sommaren och hösten, vilket mycket riktigt visade sig dagen efter då det friskade i långt mer än vad som prognostiserats.


Vinden ökade stadigt, sjön växte och böljorna blev höga och fräste oroväckande. Till slut blåste det mellan femton och tjugo meter, i byarna upp till tjugofem, och böljorna var som han uppskattade genom att flukta upp mot masttoppen nästan lika höga emellanåt och mest hela tiden.
Det hoppade, krängde, slängde, satte, hissade och flängde i de på varandra följande två dygnen men då han av sin snälle far fått lära sig att livet till sjöss uppfostrat många drumlar såg han tiden an med tillförsikt och knoppade in med en bok som handlade om ”Ett annat liv” och kände sig delaktig i författarens berättelse.


För säkerhets skull med äggaklockan, uppdragen på tjugo minuter, under huvudkudden. Hans far sa alltid till sin krävande hustru; ”bli inte ledsen om pågen går till sjöss”, då hon ofta och uppgivet undrade vad det skulle bli av det egensinniga barnet. Liksom morfar. Farfar brydde sig inte.


Kräks gör han icke längre utan har begåvats med två rejäla sjöben så den enda anledningen att gå upp och ut på däck var för att spana efter kollisionsbenägna konkurrenter.
Han hade räknat ut att om det är fritt fram ända till horisonten tar det minst tjugo minuter, med god marginal, innan han smäller ihop med någon som styr fel eller inte håller erforderlig utkik.


Så förflöt resan i ett behagligt tempo då vinden låg på bakifrån stadigt hela tiden. På kvällen andra dagen svischade han förbi Sicilien och några andra småöar. Kursen ändrades något efterhand men låg nästan stadigt runt hundrafyrtio grader sydost hela resan.


Stjärnorna tindrade och marelden gnistrade i både bog och kölvatten. Det var mycket vackert och rogivande och livet liksom föll på plats på något obestämbart sätt.
Han tänkte på gamla vänner från tiden till sjöss. Pålle, i Nyhamnsläge, sjökapten och oöverträffad sjöman, var en. Om Pålle, skulle band av böcker kunna skrivas, och han har ofta tankar på att be honom att få göra det. I alla fall ett digert kapitel.
Agne med snushornet, från Pukavik på Listerlandet, gnist (telegrafist) som en gång i tiden seglat på den gamla tremastade segelskonaren ”Black Opal”, en annan.
Agne var av den gamla skolan. På den tid då telegrafisten ombord kommunicerade med omvärlden med hjälp av morsealfabetet och sin morsenyckel. Det var lika fascinerande var gång att stå bakom honom när han umgicks med omvärlden med sin nyckel. En dubbelslagig modell vilket innebar att den sände sina pip vid rörelser både till höger och vänster. Han var en virtuos och konstnär vid nyckeln. Spelade musik, vilken han i huvudet översatte till vardagstal.
Agne börjar bli till åren nu och då han pratade med honom sist menade han, att han stod med ena benet i jordgubbslandet men fortfarande såg med ett öga och gick utan stödkäpp trots att det just för stunden kunde varit en halvliter bättre.

Den gamla skonaren, byggd på Pukavik 1909, låg för övrigt, och häpnadsväckande nog nu på land utanför Valetta, i den marina han skulle till att övervintra i. Nu med namnet ”Black Pearl”. Dess färgstarka historia följer i ett senare inlägg.

På eftermiddagen, dagen för ankomst, kallade ett krigsfartyg upp på fartygets radiostation och frågade om han sett några rymlingar från Nordafrika samt undrade vilket språk hans besättning talade.
Han upplyste helt sanningsenligt på engelska att några flyktingar inte siktats samt att den fåtaliga besättningen normalt pratade skånska men att en av dem (hans papegoja) var kapabel att härma jordens alla övriga språk med rätt dialekt och allt.
Strax efter lunchtid siktades de båda öarna Gozo och Malta för första gången och växte sedan snabbt i storlek allteftersom han närmade sig.
Valetta angjordes strax efter klockan två UTC-dagtid. Första halvan av den tänkta resan var avklarad.
Han uppfylldes, som så många gånger tidigare under resan, av en varm tacksamhet att få uppleva allt detta på sitt eget sätt. Med all tid i världen och med möjlighet att fatta nya beslut närhelst det passar.


Äntligen, äntligen, ropade han högt och ljudligt, då det var väl i maskin. En Maltesisk travkusk, Claudio, tillika skeppsredare som han själv, tog emot på kajen och var passande nog delvis svensktalande då han gjorde täta resor till Sverige i hästaffärer.


Seglaren berättade för honom att han under sin tid som fraktflygare flugit runt den legendariske travhästen McLobell, med sin lille ponnykompis i ständigt släptåg, till olika platser där man hade vadslagning om vilka hästar som kunde springa snabbast. Kusken mindes mycket väl denne fantastiske travare.
Det var en hygglig karl som genast erbjöd sjömannen skjuts till hamnkontoret för att där bli anvisad permanent plats för den planerade liggetiden. Då hamnen vintertid är tätbefolkad, för det mesta av likasinnade vinddrivna individer, såg det ut att finnas alla förutsättningar för att kunna bli en riktigt trevlig tid för sjömannen och hans papegoja. Han tänker stanna en, två, ja kanske till och med tre månader.

Tankar har börjat gro hos honom att kanske hoppa över en sommar i Skåne och istället segla bort till Grekland-Turkiet och övervintra än en gång.
En gammal skolkamrat, som är läkare och seglat jorden runt och även upp till Svalbard med sin familj ombord i båten Ariel IV, skrev ett väldigt fint brev till Ulf nyligen ur vilket följer;

Men varför? Varför segla hem, var inte tanken att dricka kokosmjölk i San Blas målet, sitta där civilisationen ännu inte fått fotfäste och förstört, inga andra platser kan man nå närmare tankecentrum, med andra ord alla tankar faller naturligt och enkelt på rätt plats, helheten skapas. Når jag läser din blog finns massor av reflektioner men också ett mentalt lugn som jag/vi också hade då vi reste men som går förlorat i vardagen oavsett om man vill eller ej. Vi förlorar en del av oss själva i vardagens slit. Man kan ta ett djupt diafragmalt andetag och mässa mantra på ICA maxi eller i kön på motorvägen men det håller inte länge. Till havs är det omvända.
Dina upplevelser och ditt kåseri om "On the road to freedom" gör att jag skulle vilja be dig om att bara fortsatta segla och framför allt fortsatta skriva.
Sitter just nu jour på Rjukan sjukhus i Norge med utsikt över vackra snöklädda fjäll och över Hardangervidda.
Vi kommer nog inte att stanna många år till innan vi ger oss ut igen.

Tack Eric!

Framme med öppna sinnen, dynamiska planer
och utan större brådska

lördag 29 november 2008

Sjöväder

Då jag vilat mig tillräckligt dök passande nog ett riktigt fint väderfönster upp, vilket jag upptäckte en morgon då jag i vanlig ordning borstat tänderna, ansat skäggstubben och petat tånaglarna på Astrid.


Passade på att vinka farväl till alla uppe från berget ovanför hamnen då jag tog mig en stärkande morgonpromenad innan den förestående sjöresan. Stigen slingrade sig vackert längs kanten mot havet.


Dåligt väder brukar förr eller senare sluta  vara dåligt, så även den här gången. Istället för öväder blev det nu sjöväder. Rejält övädrad var jag sugen på att komma till sjöss igen och fortsätta söderut mot värmen. Det har blivit kallt nu, tiden har rusat iväg och jag fattar knappt att det snart är första advent.


Hamnkapten, Amadorio Marc André, i Cargese är en mycket sympatisk och omtänksam människa. Under helgen då hamnkontoret var stängt kom han ner till båten och gav mig polletter till duschen då man klagat uppe i byn över att jag luktade illa. Likaså bad han om ursäkt att man hade så dåligt väder och vägrade därför att ta mer betalt för hamnplatsen. Trots detta beslöt jag mig för att lägga ut och lägga till i nästa hamn som blev Porto Pollo där jag kom in så sent, och likaså iväg tidigt, att ingen hann reagera och ta betalt. Klockan ringde fem så jag drog mig till sex och kom iväg sju. Minns när man hade incheck på jobbet 0520. Då kunde man min själ inte ligga och dra sig. Nu är det andra bullar!

Det var nu riktigt fint väder med lika fin kryss i lika lagom vind. Bergstopparna i bakgrunden över land var vackert vita av snö. På vissa ställen ligger snön året om vilket Jutte från Borstahusen, som är expert på Korsikanska klimatförhållanden, ringde och påpekade.



Dagens mål var Isla Maddalena. En liten ö i sundet mellan Korsika och Sardinien. Båten gjorde bra fart och själv var jag på gott humör, så jag beslöt att göra en avstickare in till Bonifacio på sydvästra hörnet av ön och äta en sen lunch. En fantastisk vacker naturhamn in mellan klipporna som ligger totalt skyddad för sjö, väder och vind.



Sista delen av kuststräckan här nere har en annan karaktär och är mycket vacker på sitt sätt. Tvära, av havet utskurna, formationer med tydliga skiktningar i sandstensklipporna. Man fegar inte när man bygger på dem heller…


På nästa etapp ner till Sardinien blev det dags att byta gästflagg då ön, som alla säkert vet, tillhör Italien.


Hamnstaden på Islas Maddalena är en fantastisk plats. Full av liv trots lågsäsong. Billigt att ligga och trevligt bemötande även här av en engelsktalande hamnkapten. Resenärerna Kaj o Börje från Helgoland mötte också upp. Astrid, som har en artneutral livsåskådning, var förtjust över återseendet.


Det låg tre stora Hallberg Rassybåtar i hamnen. Själv åt jag upp en bakelse på hamntorgskonditoriet och köpte samtidigt en timmas WiFi.


Nästa etapp till Olbia var inte så lång varför jag tog det lugnt nästa morgon och unnade mig kaffe och frukostbulle på café. Promenerade runt och luktade lite på den pittoreska miljön full av små gränder med blommor i balkonglådor, fönsterluckor i glada färger och snirkliga gamla gatlampor. Seglingen ner till Olbia gick förbi Porto Cervo på Costa Smeralda där jag och Jutte, med vår kabinbesättning, var på en charter för några år sedan med fyra dagars stopp. Jutte hade sin segelbräda med sig och jag mina dykgrejor. Vi hade till och med engångsgrillar med och åt kvällsmat på stranden med flickorna. När jag rundat nordosthörnet av Sardinien, blev det mot att tidigare nästan varit spegelblankt, nu grov krabb sjö vilket är väldigt tröttsamt och påfrestande.


Väl framme, och mitt under förtöjningen, brakade nästa oväder loss med full kraft. Himmeln öppnade upp och lät sitt vatten oförbehållsamt över oss. Vinden ylade och båtägarna sprang som yra höns och fixade med extra förtöjningar. Dock inte hamnkapten som ägnade all uppmärksamhet åt mig och mitt fartyg vilket jag med fara för livet knutit fast mitt i ovädret. Han skrek att hamnen var privat och försökte schasa bort mig trots att det nu var lågsäsong och många båtar var upptagna vilket då följaktligen inte platserna var längre. Deklarerade därför nödläge och skalkade nedgångsluckan från insidan.


Ägnade sedan kvällen åt att ha det hemtrevligt i den varma salongen. Fotogenlampan sken och Astrid satt på min högeraxel, eftersom jag är döv på vänster öra, och sjöng söderhavsvisor för mig. Det var bara okulélen som saknades.
Vinden fortsatte sitt ylande hela natten och sjöarna bankade in under akterskeppet som låg upp mot vind då det är svårt att ensamförtöja med fören mot vind. Fartyget faller av direkt då man lämnar manöverplatsen i sittbrunnen för att knopa fast förskeppet.


Rätt förtöjd, och med rejäla tampar, sover man gott

torsdag 27 november 2008

Sjöfart


SAR = Search And Rescue

Enheten fart mäts till sjöss i knop. En knop är en sjömil per timme. En sjömil är ungefär 1853 meter och en timme som bekant sextio sekunder.
Är man nyfiken på hur fort fartyget går, för att till exempel räkna ut när man är framme, finns det olika metoder att ta reda på detta. (tiden = distansen / farten)

Spottloggen;

Allra billigaste, men inte enklaste sättet, att mäta farten är att promenera fram till fören på sitt flytetyg just som man ätit något räligt och spotta ut det i lä på vattenytan samt därefter raskt jogga fram, fortare än vad båten rör sig genom vattnet, bak till aktern samtidigt som man börjar räkna sekunder. Väl framme, bak i aktern, pustar man ut och spanar efter spottloskan. När aktern passerar tvärs denna slutar man räkna och både konstaterar och memorerar hur lång tid det tog fartygslängden att passera loskan. En sekund är varaktigheten av 9 192 631 770 perioder av den strålning som motsvarar övergången mellan de två hyperfinnivåerna i grundtillståndet hos atomen Cesium 133. Motsvarande frekvens för cesium 133-atomens spektrallinje är alltså 9,192 631 770 GHz.
Sen kan man i lugn och ro äta något gott istället för något räligt och svälja det istället samtidigt som man räknar ut farten enligt formeln;

Farten i knop = distansen i sjömil/tiden i timmar

En förutsättning är att man känner till fartygets längd i sjömil. Oftast är dock måttet mätt och angivet i meter och då måste man först dividera med 1853 för att få rätt på sorten för längden.
Vissa fartyg mäts i fot och då måste man först dividera längden i meter med 0.305, vilket ger längden av en foot i meter. Skulle längden vara mätt i tum så går det tolv tum på en Yard vilken är lika med tre foot. En foot är lika med en feet. En tum är 25,4 tuesendels meter.

Knopsnöret med logglas;

Ett annat mindre krångligt sätt, men som kräver ett enkelt instrument som är ganska billigt och ger farten i knop direkt, finns beskrivet i den tidigare här så ofta citerade handboken enligt följande;


 
Knop benämnes på sjöspråket hvarje slags knut på ett tåg. Knop är äfven det på sjön vanliga måttet på fart, sedan den tid då man brukade mäta denna efter det antal knopar på en logglina, som utlöpa under en viss tid. Logglinan indelas i längder af 14 meter, och det antal sådana längder som utlöper under 30 sekunders tid anser man motsvara farten i knop, så att om fem längder utlöpa under trettio sekunder gör fartyget fem knops fart, d.v.s. det tillryggalägger fem nautiska mil ( om 1,852 meter hvardera ) i timmen. Såsom man genom en enkel räkning kan finna stämmer den här uppgifna knoplängden på linan icke riktigt, utan denna borde varit närmast 15,46 meter, men minskningen är gjord för att motverka det förhållandet att loggskäddan, som rätteligen borde vara en orubbligt fast punkt, i verkligheten drages något efter fartyget eller ”draggar med” , som det kallas.
Den äldsta och ännu, isynnerhet på seglare, använda loggen består af loggrullen, ,linan, skäddan och logglaset. Vid loggning kastas skäddan och några bukter af linan öfver bord. Denna del af linan kallas förlöpare, och först sedan denna löpt ut vidtager den egentliga i knopar uppsträckta logglinan. Skäddan, en träkvadrant, ställer sig vertikalt i vattnet genom en liten blyplåt, som ligger utefter dess bågformiga undre sida, och kan därför i en van loggares hand anses som en fast punkt. Nu purras linan villigt ut beroende på farten, och när förlöparen löpt ut och första märket passerar, ropas af den loggande ”törn!”, då logglaset vändes. När detta, som rinner 15 eller 30 sekunder, runnit ut, ropar den , som håller glaset, ”stopp!”, då logglinan beknipes, och antalet utlöpta knopar antecknas. Det antalet knopar, som utlöpt under 30 sekunder eller dubbla antalet under 15 sekunder, anger det antal nautiska mil fartyget seglar i timmen eller huru många knop fartyget gör.


Den elektrohydrauliska loggen;

Ytterligare ett, men ganska dyrt sätt, är att montera ett datoriserat digitalt instrument på lämplig plats vilket man sen bara behöver glo på när man önskar tillgodogöra sig uppgift om aktuell fart. Ett sådant får varvtalsdata från ett litet skovelhjul i botten på flytetyget om det är en sumlogg. Är det inte det, kan det vara en trycklogg där man precis som inom flyget använder sig av ett pitotrör, fast nu nerstoppat i vattnet. Man räknar då om skillnaden mellan statiskt och dynamiskt tryck.

När jag för tre år sedan, tillsammans med Najadvarvets säljare, specificerade upp flytetygets instrumentering kom vi fram till att det senaste alternativet var att föredra.

Farten som fenomen är en absolut förutsättning för att kunna genomföra den här resan. Slutresultatet av den genomsnittliga farten kommer förhoppningsvis i slutet av maj då jag dividerat avståndet till och från Malta med tiden som förflutit.

Fort går det inte, men vad gör det? Det är resan som är målet

söndag 23 november 2008

Öväder


Ur handboken;
Refva segel är en af de oftast behöfliga, men icke så ofta i rätt tid utförda manövrerna i en segelbåt, ty om denna har lagom stora segel lär man icke kunna segla många dagar med den i svåra farvatten innan man behöfer refva. Många seglare tyckas dock hafva en afgjord obenägenhet för att refva. Hos somliga beror det kanske på den föreställningen, att det är duktigt att föra orefvade segel i hård bris, och det kan ju ej förnekas, att det må vara roligt att pressa med segel någon gång, ehuru man i regeln ingenting vinner i fart, ty de flesta båtar segla bäst med måttligt stora segel. Men hos en del båtseglare tycks obenägenheten att refva bero på den tron, att seglen fara illa däraf, och om än detta är förhållandet med illa refvade segel, så är det å andra sidan säkert, att segel försträckas och fördärfvas just jämnt i proportion till vindtrycket i dem, så att refvningen - om den är väl gjord - tvärtom skonar seglet därigenom att den minskar den för vindtryck utsatta arean. Men för att kunna refva ett båtsegel väl är det nästan nödvändigt att ligga vindrätt eller i lä med båten, och därför är det alltid bäst att, om det finnes ringaste anledning att tro att man behöfver refva, göra detta innan man begifver sig ut, ty en gammal god båtseglareregel säger, att ref äro svåra att taga in men lätta att sticka ut under segling.

Efter att ha studerat väderkartan beslöt jag för att reva i tid. Helt enkelt genom att stanna i hamn och dubbla förtöjningarna i kajen samt dra båten en bra bit från kaj med aktern ut surrad i hamnens grova bottenförtöjningar. Det friskade i till full storm på natten och trots att hamnen är väl skyddad gick det nästan inte att vara ombord som det rullade och knyckte. Att gå iland var förenat med livsfara och inte att tänka på.

Övädret höll i sig hela nästa dag och natt.


Upplevelsen att sitta instängd i mörkret med en tillvaro som kastar hit och dit var nästan lika hemsk som simulatortesterna på min sista arbetsplats. Bara nästan, för i båten kunde man gå och lägga sig och somna från eländet, vilket av naturliga skäl inte går för sig under ett simulatorpass. I simulatorn sitter man också instängd och då rummet, eller burken som vi kallade den, rör sig runt både horisontal, vertikal och lateralaxlarna för att simulera G-krafter, stimulera piloterna och förstärka intrycken blir upplevelserna ganska likartade rent fysiskt. Risken att drabbas av psykiska skador är störst i simulatorn.


Brottsjön, som på bilden inte ser så märkvärdig ut, är gigantisk och kan med lätthet kasta omkull båten om man får den i sidan. Det är lätt att se om man jämför med kyrkan som ligger på betydligt kortare avstånd från betraktaren. På Capitaneriets anslagstavla satt en varning från franska Meteo för våghöjder ute till havs på upp till sju meter på södra västkusten av Korsika.


Sådana vågrörelser upplöses inte i tomma intet utan studsar mot land och kommer bakvägen in i den vid en första anblick så skyddade hamnen. Att det går att bli sjösjuk i hamn är härmed bekräftat. Likaså att bli botad, vilket jag tror mig blivit då kräkningarna upphört, vilket är nästan lika befriande som att gå i pension och sluta arbeta. Astrid, min papegoja som jag under en tid inte berättat så mycket om, har sin egen taktik när det rullar som värst. Hon flyger helt enkelt omkring i sakta mak inne i salongen och låter båten rulla bäst den vill men då detta i längden blir relativt tröttsamt har vi gemensamt uppfunnit en kardanskt upphängd sittpinne, vilken är placerad i båtens rullnings och hävningscentrum. Detta centrum beräknas ur den nautiskmatematiska hamnkaosformeln;

(längd i vattenlinjen x masthöjd) + dödvikt
RHc = -----------------------------------------------------
vindkomposant - (lufttemp/vattentemp)

När nattens fasor lämnat mitt fartyg och jag själv fått en dubbelkopp stärkande kaffe och lite frukost inombords, tog jag den gamla hyrbilen ner till Ajaccio som är huvudstad på ön. Cykeln fick stanna ombord.


Precis som på Cuba är bilbeståndet gammalt men här på Korsika dock i betydligt bättre skick vilket återspeglas i Fransmännens förmåga att bygga flygplan som till exempel nya Airbuss 380 superjumbo.


Måste här passa på att både konstatera och erkänna att verkligheten aldrig är som man föreställer sig den i förväg. Inte nödvändigtvis sämre men utan undantag annorlunda. Mer eller mindre.
Att sola, bada och dyka har kommit på skam och jag längtar längre söderut. Kommer därför, som jag ser det just nu i min dynamiska värld, att segla närmsta väg, vid närmsta vackertväderfönster ner till Malta och på vägen dit samtidigt passa på att korsa trettiosju grader nordlig bredd
När nu ovädret lagt sig tittade solen fram och det blev snabbt sommarlikt trots att snön fortfarande låg kvar lite varstans längs vägen.




Ajaccio är en kraftig kontrast mot övriga delar av ön. Det är en storstad med allt vad det innebär. Fina dyra modebutiker, lyxhotell, kryssningsfartyg, trafik och folkliv.


Man slås av faktum hur mycket folk som bara drar runt precis som jag själv mitt på dagen, mitt i veckan, utan att arbeta. Detta tror jag har sin orsak och verkan av att man på artonhundraåttiotalet uppfann knypplingsmaskinen. Om en människa knypplar för hand kan hon göra fem maskor i minuten. Om en maskin knypplar kan den göra trettiotusen. Alltså sextusen gånger fler på samma minut. En minut har alltså blivit till över fyra hela dygn, eller tolv arbetsdagar, att använda till annat än arbete, vilket står skrivet i en bok, ”Rätten till lättja”, av den Franske Marxist-socialist-journalisten Paul Lafargue.
Detta måste ju få varje normalbegåvad människa att inse att det inte är nödvändigt att sitta inne och knyppla varje dag längre om man anpassar sitt liv till att i stora drag bara tillgodose sina basbehov som mat, umgänge, tak över huvudet och upplevelser. Upplevelser behöver inte kosta skjortan, även om de gör det ibland…


 Stranden i Ajaccio


Är dina vänner enögda, så se dem då i profil istället