Båtflykting på hjulångare

Hodie i väntan på lyft och hemtransport

Bogserbil var beställd åt Hodie och var först lovad till tisdag, sen onsdag, sen fredag, sen lördag middag, sen lördag klockan tre och sen slutligen lördag kvart över fem. Vid varje försening lovade man ringa och informera. Vid samtliga förseningar ringde man inte och informerade. Frustrerad, njaaa...egentligen inte, då någon dag hit eller dit inte gör så mycket i det stora hela nuförtiden, då jag inte har några trista arbetstider att passa längre.
Hursomhelst har jag beslutat att inte lämna henne i sticket utan helt enkelt gömma mig ombord som en båtflykting och segla upp genom Europa, inte på kanalerna som på nedresan, utan nu istället på motorvägarna norröver med hjul istället för vatten under kölen. Har därför bunkrat fullt med färskvatten, handlat god och näringsriktig mat, tömt septiktanken och skurit till mörkläggningsluckor för ventilerna så att ljuset kvällstid i salongen inte skall väcka nyfikenhet hos eventuella tjänstemän längs vägen.
Befarar att det annars kan bli problem då båten saknar säkerhetsbälten. Ett periskop är också monterat i hålet där masten satt så jag har koll på bogserbilens manövrar. Batterierna är fulladdade och det finns gasol till spisen. På söndagarna städar jag men det är inga problem fast dammsugaren går på 220 volt då det finns en inverter som gör om 12 volt till 220 och klarar 1 kW:s effektuttag. GPS:en är stand by på datorn så jag kan följa rutten i lönndom ombord.
Vill jag veta ankomsttiden är det bara att ringa fram till chauffören med mobilen och fråga. Gruvligt spännande och jag kanske är den första i historien som gjort en rundresa till Medelhavet på det här viset.
Till chaufförens försvar vill jag framhålla att han är totalt ovetande om att det finns kvarvarande besättning ombord och att jag personligen är ansvarig för tilltaget.
När jag senare installerat och gömt mig ombord i god tid och skalkat luckorna kom varvsgubbarna och lyfte båten. Kändes lite konstigt att gå till väders med båten men det var ju bara en tre, fyra meter. Värre var det när vi tog den stora fartygshissen tjugofem våningar upp vid byn Strépy Thieu i Vallonien på nedresan.
Lastbilen kom, till min förvåning punktligt enlig sista prognosen, klockan 1715. Båten lastades och jag gluttade lite på en av salongsgardinerna och kollade så att rätt mast blev lastad vilket den blev.

När allt var klart och båten surrad startade lastbilen och började rulla iväg, men efter bara några meter stannade den och allt blev tyst. Förstod att bogserbilskaptenen var utmattad och behövde vila ut före den ansträngande turen som låg framför oss. Ställde därför in mig på att sova ännu en natt på varvet vilket, det också blev till att göra. Det blev förövrigt hela helgen och inte förrän sent söndag kväll kom vi iväg, så där fick jag sitta fången i min egen båt. Vågade inte smyga ut och riskera att antingen upptäckt eller akterseglad.
Det jag gruvade mig mest för var om jag skulle bli åksjuk, istället för sjösjuk, och börja kräkas igen. Beslutade därför att vänta med att äta för att se om det var lönt. Båten rullade nu på hjul istället för på böljor och jag lät mig gungas till ro och somnade men en skön känsla av att ha egen kapten som både navigerade och höll utkik med hjälp av strålkastarna i mörkret längs farlederna norrut.
Klockan halvfyra på måndagsmorgonen vaknade jag med ett ryck av att båten var stilla. Det tog några sekunder innan jag blev klar över att vi åter stannat.

Efter lunch var min nye kapten åter utvilad och vi kastade loss igen. Ett grönt vackert böljande landskap bredde ut sig nästan ända till horisonten men inga kor betade ännu på ängarna som de gjorde under kanalresan i höstas. En annan skillnad var att vi nu gjorde nästan femtio knop mot fem då.

Såg på en vägskylt att vi hade kurs mot Strasbourg och alltså kommit en bra bit på resan.

Trafiken var relativt gles men standarden på motorvägarna är inte lika hög som hemma. Tidvis var det riktigt obehagligt med knyckiga tvära rörelser.
Solen sken men någon vårvärme var det inte. Mistralen, som blåst ihärdigt ett par dagar, har dragit ner en massa kalluft från norr så jag lät värmaren gå. Även spisen med bakugnen igång värmde på duktigt i det lilla utrymmet. Passade därför på att baka en liten sockerkaka till trekaffet vilket jag intog högt däruppe i sittbrunnen. Sikten förut var begränsad men det var gemytligt i alla fall. Lite samma känsla som att åka på övre däck på en av Londons öppna sightseeingbussar.Tänk att bli bogserad genom hela Europa på hjul. En berikande erfarenhet som jag förmodligen är ganska ensam om att ha fått uppleva.

Även om vindarna till sjöss kan vara nog så styva så är det sällan det blåser lika mycket om öronen som det gjorde här med tanke på att farten stadigt låg på ca femtio knop eller 90 km/h.
Vid femtiden stannade ekipaget utanför Basel för en kort middagsrast, tankning och sen vidare norrut. Vid sjutiden ringde jag fram till chauffören och fick information om ankomsttiden vilken han beräknat till ungefär klockan tre påföljande eftermiddag. Lovade honom att möta upp vid ankomsten.
Gjorde en god bläckfisksallad, stekte ett par franska fläskrullader med smörstekta champinjoner och kokte lite broccoli att ha till istället för potatis som man kan bli fet av. Chokladmousse till efterrätt som kompensation.
Lät sedan maten smälta i lugn och ro med en bra bok och kände mig tillfreds med att snart få segla på riktigt igen sista biten hem från Travemunde till Helsingborg.
Vid ankomst återstod nu dilemmat med att osedd lyckas smyga mig ur båten och närvara vid sjösättningen. Efter lite funderingar var planen klar och sen var det läggdags.
Natten blev lugn då ekipaget stod stilla på en motorvägsparkering ända till halv sju på morgonen. Värmaren fick stå still då den hörs rätt tydligt så följaktligen var det kallt ombord när jag vaknade. Endast sex grader. Somnade om och drog mig ända till halv tio då jag åter fick värme i kajutan. Duschade och rakade mig samt åt en god frukost med varmt bröd, kokt ägg och kaffe. Ringde varvet i Travemünde, efter att ha kontrollerat med GPS:en var vi befann oss, och meddelade beräknad ankomsttid.
Dagen gick fort och precis som beräknat rullade vi in på Ancora Shiffswerft i Neustadt klockan tre. Var på helspänn för att hinna klättra av båten men chauffören var snabbare så det blev till att vänta. Telefonen ringde och Rolf som föraren hette undrade var jag höll hus så jag fick ursäkta att jag var sen men alldeles strax på plats.

Kranen kom och man lyfte av båten och sjösatte nästan. Man lät den hänga i stropparna så länge och jag befarade först att jag var fångad ombord men såg, när jag kikade ut, att det gick att hoppa iland i fören. Då lastbilen kört undan och lugnet lagt sig smög jag iland. Det snöade ymnigt en stund och blåste småsnålt. Man höll just på att lossa masten när jag gick fram och tackade för transporten.
Rolf berättade att det hade gått bra men bannade mig som inte lämnat någon nyckel till båten. Franska gränspolisen hade nämligen bett att få visitera och hade varit en hårsmån från att bryta upp låset på nedgångsluckan vilket Rolf lyckats avstyra.
Hade förmodligen i skrivande stund suttit i någon arrestlokal och känt mig akterseglad och dessutom kanske fått både dryga böter och fått fortsätta resan på konventionellt sätt som landkrabbor gör.
Kunde inte låta bli att lätta på samvetet för Rolf och hans medföljande hustru hur det verkligen låg till. Karlen hade glimten i ögat och skrattade gott som tur var.

Firade med en god middag och en flaska Gerolsteiner sprudelwasser på den trevliga Yachtklubben. Landströmmen är kopplad, det är läggdags och varmt och skönt i båten. God natt!

Ännu har jag inte blivit akterseglad, även om det varit nära också vid andra tillfällen i min ungdom.