Hodies rutt till Malta

Mission complete

För alla som inte rest nonstop genom hela Europa instängd i en båt på en lastbil kan jag försäkra att det, när resan väl var överstånden, var en befrielse att få sova i lugn och ro utan ett evinnerligt skakande och hoppande som det varit de sista dygnen på vägarna.

Klockan halv åtta prick, tysk tid, var varvsgubbarna på Ancora Marina i Neustad igång och vi började med att lyfta upp Hodie, som hängt i kranstropparna hela natten, så jag kunde passa på att borsta bort lite småsnäckor på propellern samt byta zinkanoderna. De var så gott som helt förbrukade så det var skönt att få dit nya för att undvika korrosionsskador.

Efter sjösättningen gjorde jag masten klar och en timme senare lyftes den på plats och jag blev lämnad åt mitt öde. Ägnade hela dagen åt att sätta an riggen, montera radar, antenner, vindgivare, lanternor, bom, rodkick, ut, inhal och skot. Koppla ihop alla el-sladdar från masten med båten etc.
Cyklade upp till byns Aldi på kvällen och provianterade, bunkrade sen diesel och färskvatten samt satte klockan på halvsex och somnade gott. Vindprognoserna såg lovande ut de närmsta dagarna. På morgonen drog jag efter en lätt frukost.

Det blev en bra dag med konstant slör för 6-10 m/s, först upp till och genom Fehmarsund, sen vidare upp genom Stora Bält till Korsör vid brofästet på Själlandsidan.
Mina planer var först att sträcksegla hem men varför hetsa när resan gott så bra och jag låg en hel vecka före planerad ankomst. Beslöt därför att hålla natt. Vinden hade friskat i och mörkret lagt sig, så det blev lite tricky att hitta in som alltid i okända vatten.
Väl till kaj blev jag glatt överraskad att det fanns både el, vatten och gratis wifi/med bredbands Internet. Precis när jag skulle kasta loss, vid sjutiden nästa morgon, kom havnefogden älgande och ville ha betalt men blev så imponerad över att jag kom ända från Malta att han bjöd på hamnavgiften.
Fick ännu en fin dag med slör, lagom vind och följsam sjö. Beslöt därför att segla hela dagen och sen ta ett sista nattstop i Hundested. Stekte ett halvt dussin mindre flygfiskar till lunch vilka landat på däck där jag plockat dem strax efter tiokaffet. Förmodligen uppskrämda av den stora högfartsfärjan som brölar sig fram mellan norra Själland och östra Jylland med en förfärlig fart. Jättegott med lingonsylt och potatismos till.
Sista sträckan hem längs själlands nordkust, förbi Gilleleje och Hornbäck gick på dryga fem timmar och det var inte utan en viss tillfredsställelse jag siktade hemmahamnen Domsten vilken jag lämnade för snart åtta månader sedan.
Fick både ström och vind mot oss sista biten så jag gav upp, rullade in seglen, och startade motorn. Ett par vänner där hemma väntade på kajen och blev vittne till vilket nesligt slut min långa resa fick. Klockan 1245, lokal tid, gick jag nämligen på grund och fastnade mitt i hamnhålet.

På grund i inloppet till Domstens hamn

Inloppet sandar normalt igen under vinterstormarna och man är tvungen att muddra varje vår före båtsäsongen. Eftersom jag själv också var före den lokala båtsäsongen fastnade jag alltså.
Jag beslöt att hålla inne betalningen för kajplatsen till bärgning var ordnad. Mina kamrater på kajen lovade komma ner framåt kväll och kasta över lite mat och båttidningar. Räknar med att komma loss i tid till första tisdagsseglingen i maj med båtklubben...

Resan är över och med facit i hand kan jag bara konstatera att den friskat upp mig rejält samt givit mersmak, varför jag nu ser fram mot nästa då vi dessutom blir två. Därav ett par nummer större båt som ligger på Najadvarvet och väntar.
Resan är planerad att gå av stapeln efter midsommar och i en annan blog kommer vi gemensamt att dela med oss av de nya spännande äventyr som väntar. Tills dess;

Tack alla läsare som följt resan. Det har varit ett stort nöje att få dela med mig av äventyret. Känner ödmjuk tacksamhet över allt jag fått uppleva under resan, nya människor jag lärt känna, att jag får vara frisk, fri och ha pojksinnet i behåll samt sist men inte minst att min älskade beslutat att följa med på nästa resa.

Det är åter sommartid och kvällarna har blivit ljusare

Båtflykting på hjulångare

Hodie i väntan på lyft och hemtransport

Bogserbil var beställd åt Hodie och var först lovad till tisdag, sen onsdag, sen fredag, sen lördag middag, sen lördag klockan tre och sen slutligen lördag kvart över fem. Vid varje försening lovade man ringa och informera. Vid samtliga förseningar ringde man inte och informerade. Frustrerad, njaaa...egentligen inte, då någon dag hit eller dit inte gör så mycket i det stora hela nuförtiden, då jag inte har några trista arbetstider att passa längre.
Hursomhelst har jag beslutat att inte lämna henne i sticket utan helt enkelt gömma mig ombord som en båtflykting och segla upp genom Europa, inte på kanalerna som på nedresan, utan nu istället på motorvägarna norröver med hjul istället för vatten under kölen. Har därför bunkrat fullt med färskvatten, handlat god och näringsriktig mat, tömt septiktanken och skurit till mörkläggningsluckor för ventilerna så att ljuset kvällstid i salongen inte skall väcka nyfikenhet hos eventuella tjänstemän längs vägen.
Befarar att det annars kan bli problem då båten saknar säkerhetsbälten. Ett periskop är också monterat i hålet där masten satt så jag har koll på bogserbilens manövrar. Batterierna är fulladdade och det finns gasol till spisen. På söndagarna städar jag men det är inga problem fast dammsugaren går på 220 volt då det finns en inverter som gör om 12 volt till 220 och klarar 1 kW:s effektuttag. GPS:en är stand by på datorn så jag kan följa rutten i lönndom ombord.
Vill jag veta ankomsttiden är det bara att ringa fram till chauffören med mobilen och fråga. Gruvligt spännande och jag kanske är den första i historien som gjort en rundresa till Medelhavet på det här viset.
Till chaufförens försvar vill jag framhålla att han är totalt ovetande om att det finns kvarvarande besättning ombord och att jag personligen är ansvarig för tilltaget.
När jag senare installerat och gömt mig ombord i god tid och skalkat luckorna kom varvsgubbarna och lyfte båten. Kändes lite konstigt att gå till väders med båten men det var ju bara en tre, fyra meter. Värre var det när vi tog den stora fartygshissen tjugofem våningar upp vid byn Strépy Thieu i Vallonien på nedresan.
Lastbilen kom, till min förvåning punktligt enlig sista prognosen, klockan 1715. Båten lastades och jag gluttade lite på en av salongsgardinerna och kollade så att rätt mast blev lastad vilket den blev.

När allt var klart och båten surrad startade lastbilen och började rulla iväg, men efter bara några meter stannade den och allt blev tyst. Förstod att bogserbilskaptenen var utmattad och behövde vila ut före den ansträngande turen som låg framför oss. Ställde därför in mig på att sova ännu en natt på varvet vilket, det också blev till att göra. Det blev förövrigt hela helgen och inte förrän sent söndag kväll kom vi iväg, så där fick jag sitta fången i min egen båt. Vågade inte smyga ut och riskera att antingen upptäckt eller akterseglad.
Det jag gruvade mig mest för var om jag skulle bli åksjuk, istället för sjösjuk, och börja kräkas igen. Beslutade därför att vänta med att äta för att se om det var lönt. Båten rullade nu på hjul istället för på böljor och jag lät mig gungas till ro och somnade men en skön känsla av att ha egen kapten som både navigerade och höll utkik med hjälp av strålkastarna i mörkret längs farlederna norrut.
Klockan halvfyra på måndagsmorgonen vaknade jag med ett ryck av att båten var stilla. Det tog några sekunder innan jag blev klar över att vi åter stannat.

Efter lunch var min nye kapten åter utvilad och vi kastade loss igen. Ett grönt vackert böljande landskap bredde ut sig nästan ända till horisonten men inga kor betade ännu på ängarna som de gjorde under kanalresan i höstas. En annan skillnad var att vi nu gjorde nästan femtio knop mot fem då.

Såg på en vägskylt att vi hade kurs mot Strasbourg och alltså kommit en bra bit på resan.

Trafiken var relativt gles men standarden på motorvägarna är inte lika hög som hemma. Tidvis var det riktigt obehagligt med knyckiga tvära rörelser.
Solen sken men någon vårvärme var det inte. Mistralen, som blåst ihärdigt ett par dagar, har dragit ner en massa kalluft från norr så jag lät värmaren gå. Även spisen med bakugnen igång värmde på duktigt i det lilla utrymmet. Passade därför på att baka en liten sockerkaka till trekaffet vilket jag intog högt däruppe i sittbrunnen. Sikten förut var begränsad men det var gemytligt i alla fall. Lite samma känsla som att åka på övre däck på en av Londons öppna sightseeingbussar.Tänk att bli bogserad genom hela Europa på hjul. En berikande erfarenhet som jag förmodligen är ganska ensam om att ha fått uppleva.

Även om vindarna till sjöss kan vara nog så styva så är det sällan det blåser lika mycket om öronen som det gjorde här med tanke på att farten stadigt låg på ca femtio knop eller 90 km/h.
Vid femtiden stannade ekipaget utanför Basel för en kort middagsrast, tankning och sen vidare norrut. Vid sjutiden ringde jag fram till chauffören och fick information om ankomsttiden vilken han beräknat till ungefär klockan tre påföljande eftermiddag. Lovade honom att möta upp vid ankomsten.
Gjorde en god bläckfisksallad, stekte ett par franska fläskrullader med smörstekta champinjoner och kokte lite broccoli att ha till istället för potatis som man kan bli fet av. Chokladmousse till efterrätt som kompensation.
Lät sedan maten smälta i lugn och ro med en bra bok och kände mig tillfreds med att snart få segla på riktigt igen sista biten hem från Travemunde till Helsingborg.
Vid ankomst återstod nu dilemmat med att osedd lyckas smyga mig ur båten och närvara vid sjösättningen. Efter lite funderingar var planen klar och sen var det läggdags.
Natten blev lugn då ekipaget stod stilla på en motorvägsparkering ända till halv sju på morgonen. Värmaren fick stå still då den hörs rätt tydligt så följaktligen var det kallt ombord när jag vaknade. Endast sex grader. Somnade om och drog mig ända till halv tio då jag åter fick värme i kajutan. Duschade och rakade mig samt åt en god frukost med varmt bröd, kokt ägg och kaffe. Ringde varvet i Travemünde, efter att ha kontrollerat med GPS:en var vi befann oss, och meddelade beräknad ankomsttid.
Dagen gick fort och precis som beräknat rullade vi in på Ancora Shiffswerft i Neustadt klockan tre. Var på helspänn för att hinna klättra av båten men chauffören var snabbare så det blev till att vänta. Telefonen ringde och Rolf som föraren hette undrade var jag höll hus så jag fick ursäkta att jag var sen men alldeles strax på plats.

Kranen kom och man lyfte av båten och sjösatte nästan. Man lät den hänga i stropparna så länge och jag befarade först att jag var fångad ombord men såg, när jag kikade ut, att det gick att hoppa iland i fören. Då lastbilen kört undan och lugnet lagt sig smög jag iland. Det snöade ymnigt en stund och blåste småsnålt. Man höll just på att lossa masten när jag gick fram och tackade för transporten.
Rolf berättade att det hade gått bra men bannade mig som inte lämnat någon nyckel till båten. Franska gränspolisen hade nämligen bett att få visitera och hade varit en hårsmån från att bryta upp låset på nedgångsluckan vilket Rolf lyckats avstyra.
Hade förmodligen i skrivande stund suttit i någon arrestlokal och känt mig akterseglad och dessutom kanske fått både dryga böter och fått fortsätta resan på konventionellt sätt som landkrabbor gör.
Kunde inte låta bli att lätta på samvetet för Rolf och hans medföljande hustru hur det verkligen låg till. Karlen hade glimten i ögat och skrattade gott som tur var.

Firade med en god middag och en flaska Gerolsteiner sprudelwasser på den trevliga Yachtklubben. Landströmmen är kopplad, det är läggdags och varmt och skönt i båten. God natt!

Ännu har jag inte blivit akterseglad, även om det varit nära också vid andra tillfällen i min ungdom.

 

Snart färdig...

Under tiden jag väntar på transporten av båten, vilken naturligtvis är försenad, passar jag på att här berätta lite om mitt pågående bilbygge vilket utlovats i tidigare inlägg;

Är den inte färdig snart? Hur långt har du kommit? När skall du besiktiga? Ja frågorna är många och själv undrar jag detsamma utan att kunna ge något konkret svar. Men vad gör det, det är ju resan och inte målet som är det roliga till skillnad från den resa båten nu står inför där målet är det viktiga. Att sjösätta i Travemünde och segla till Najadvarvet.

Vad pratar jag om? Jo ett bilbygge som är inne på sitt femte år. Tanken på att själv bygga en liten vass sportbil, där vikten är så låg att den får superprestanda utan överdrivet många hästkrafter, föddes redan i tonåren då jag fick åka en runda i en Lotus super 7:en. En jämnårig kompis hade fått en sådan då han tog körkort och han hade ett farligt göre att visa alla förtrödna kamrater vad den gick för. Och gick gjorde den. Noll till hundra på under fem sekunder vilket var hisnande på den tiden. Det var en liten lätt konstruktion som Colin Chapman på Engelska Lotusfabriken tagit fram. Mycket av delarna kom från Ford. Den vanligaste motorn var en Ford Cortina GT på 1600 cc men även en vassare variant med den då nya crossflowmotorn på 1800 cc fanns som option. Den då ultimata motorn var en Twincam med dubbla weberförgasare.

Då blev det stänk i vattenpölarna. Ungefär som att köra go-kart. De flesta köpte den i byggsats från fabriken i England och skruvade ihop den hemma i garaget.
Upplevelsen etsade sig fast någonstans långt inne i hjärnans mystiska kemi och på äldre dar poppade iden upp att bygga en sådan. Visserligen har originalet upphört att tillverkas men ett antal replikor finns att välja mellan idag. Närmast originalet är Caterhamfabrikens variant då det var denna firma som övertog rättigheter och verktyg från Lotus. Inte långt ifrån kommer Westfield vilka liksom Caterham håller bra kvalitet till skillnad från en uppsjö skräpkit som finns på marknaden.

Westfield

Caterham Seven

Caterham säljs i Sverige som byggsats från Gunnars Garage och registreras som amatörbyggt fordon. Att bygga bilen tar ca 1-2 veckor för en skicklig mekaniker utan annan sysselsättning.

Efter att ha granskat utbudet under lupp blev det en Westfield som egentligen inte alls är en Superseven utan bara en skapelse med samma grundidé. Liten, lätt, öppen, tvåsitsig och med en makalös väghållning. Den gick dessutom att få med en lätt aluminium V8:a från Rover. Min tanke var egentligen att bygga en Ford GT40 så en dag åkte Quack quackbengtsson och jag till

Qq-Bengtsson på Englandsresa

England och letade upp firman som sålde dessa byggsatser. Firman med flott hemsida visade sig vara en skräpig lokal med stampat jordgolv och ett enmansföretag som bara svetsade ihop chassin på beställning och med ett års leveranstid varför vi lätt besvikna vände hemåt igen.

Ford GT40 1965 replika

På vägen råkade vi bara av en händelse passera Westfieldfabriken och kikade in av ren nyfikenhet. En imponerande liten fabrik där vi blev väl mottagna och fick titta runt. Det hela slutade med att vi fortsatte hem med ett kontrakt på en komplett byggsats. Allting fabriksnytt.
Möjligheten att bara köpa chassit och vissa monteringssatser och sen använda en "donner car" finns. Det betyder att man köper en skrotad bil, oftast Ford Sierra, och plundrar den på hjulupphängningar, drivlina med motor, växellåda och bakaxel/diff vilka man sedan renoverar själv. Betydligt billigare men en hel del extra arbete.

Qq-Bengtsson har en Lotus Esprit, samma vita som James Bond körde i filmen "Älskade spion" där bilen förvandlades till en U-båt, i vilken han har presspassat en 5,2 liters trimmad V8:a.

Lotus Esprit 1977

Själv hade jag tidigare en Morgan +8:a, också den med en trimmad 4,6 liters Rover V8:a.

Morgan +8:a med Rover 4,6 l V8:a på ca 300 hk

Båda motorerna specialbyggda och monterade av en Engelsk firma. Bara dessa två projekt skulle kunna fylla en hel bok.

Sagt och gjort, efter ett par veckors väntan åkte jag till England i en hyrd skåpbuss och hämtade min byggsats, en Westfield SEight, via färjan mellan Esbjerg och Harwich.
Bygget påbörjades omedelbart, nu för snart fem år sen, med stor entusiasm hemma i garaget. Efter en tid beslöt jag mig för att utnyttja min livssituation som ungkarl och flyttade helt frankt in bygget i vardagsrummet.

Matbordet fick flytta ut i verkstaden, där konstnären Lennart Rosensohn tidigare haft sin atelé, som nu fick bli min nya matplats.

Bygget var mycket inspirerande och skänkte mycken glädje men även bekymmer. Stundtals svåra tekniska nötter att knäcka. Bara ett exempel är hur Engelsmännen hejvilt blandar gängor med så väl tum som metrisk stigning och diameter. En bygghandbok där i princip inget stämmer efter alla ändringar och förbättringar som gjorts på byggsatserna genom åren. Påsar med skruvar, muttrar, brickor, fiduser, mojänger och allsköns andra delar utan någon som helst märkning eller i bästa fall med någon kryptisk sådan utan referens.

Emellanåt har bygget stallat då inspirationen varit på andra resor, sen har det tagit fart ett tag igen. Så och nu i vinter då jag var hemma ett tag och byggde vidare. Bygget är nu flyttat till garaget igen efter att varit iväg till Ängelholm för en hjulinställning vilken åsamkade teknikern där gråa hår. Bilen är provkörd karosslös, vilken är på plats, och det ända som återstår nu är lite småplock som inredning, suflett, vindruta, etc, etc...

Bygget är tänkt att registreras som amatörbyggt fordon vilket innebär en förbesiktning som rullande chassi, vilket är gjort, samt broms och bullerprov, ursprungsintyg, vägning och slutbesiktning av SFRO (Sveriges fordonsbyggares riksorganisation) http://www.sfro.com.
Därefter på släp till registreringsbesiktning hos Svensk Bilprovning.

Det är resan och inte målet som räknas...

Exit Medelhavet

Efter ett par stopp på vägen, från Port Cavalaire bort till varvet i Port Napoleon vid Marseille, kom jag slutligen fram. En hel vecka tidigare än planerat. Hann dessförinnan med två bussutflykter, en till St Tropez, Port Grimoud, St Maxime och en annan till Hyeres.

Därefter seglade jag västerut bort till La Ciotat där jag tidigare firade min födelsedag i oktober på väg till Malta.
Nästa och sista natthamn blev en på liten ö utanför Marseille. Fick en härlig segling med sol och lagom gynnsam vind hela vägen.

Passade under eftermiddagen på att segla av fiskelinorna för ett par landkrabbor med kastspö och fick all jordens ohövliga tillmälen efter mig ända tills de försvann under horisonten. Höll en monolog rättegång ombord och kom fram till att jag själv gick fri då det står envar fritt att veva in sin fiskelina om man inte vill offra sitt drag. Havet åt sjöfarare i första hand.

En liten trevlig hamn där båtfolket njöt av helgen. Mat och grillar kom fram på kajen och atmosfären var familjär. Satte mig själv på ett litet café med glass, kaffe och en underhållande bok.

Hodie akterförtöjd på den lilla ön Frioul

Var iväg tidigt på söndagsmorgonen då det utlovats kraftig Mistralvind under dagen. Det var vindstilla, solen gick upp över den lilla fängelseön If, där greven av Monte Christo satt oskyldigt fängslad i tretton år, och morgonen var hänförande vacker.

Ihle de If i gryningen

Fiskarna var igång med sina nät och jag längtade mig ingen annanstans för stunden.

Vinden ökade successivt och vid tiokaffet fick jag ta in nästan hela storen. Vid lunch blev det genuans tur då det friskade i ordentligt med byar upp till sexton m/s. Rullade in två tredjedelar. Solen sken, det var behagligt varmt och varvet inom synhåll. Vid ettiden var jag framme.

Det fanns gott om lediga platser då sjösättningarna inte kommit igång på allvar än. Rekade lite och fann till min glädje att deras wifi med Internet funkade nere i båten.

Det låg ett flertal Najadbåtar på land, bland annat den här vackra 46 fotaren. Nästan lika vacker var en Holländsk 76 fots sloopriggad skönhet som var till salu för elva miljoner. Med en medfödd ovana att alltid försöka ta ut svängarna maximalt började räkneverket snurra direkt. Med dagens ränta på 2% och delat med en kompanjon skulle månadskostnaden hamna på under tiotusen per man... Med lite betalande besättningsmedlemmar då och då skulle det vara i stort sett gratis att glida runt i den där skönheten och känna sig antingen som David Niven eller Roger Moore.

s/y Annagine, 76 ft (23,2 meter), 40 ton och till salu...

Även Lars Hässlers s/y Jennifer, en Beneteau Oceanis 50:a, låg här och väntade på nya äventyr. Träffade Lars på ett seglarsymposium i Stockholm för några år sedan. Lars har seglat runt lite varstans på jorden under mer än tio år med betalande besättningar. Mer info om hans äventyr finns på www.yacht-jennifer.nu

Dagen efter på måndag var det dags för avmastning som gick helt enligt skolboken. På kvällen var masten packad och klar.

Hodie mastlös i väntan på lastbilstransport hem.

Varvet är ett under av välplanerad logistik och effektivitet. Mötte en jättebåt som kom åkandes till synes helt själv. Efter ekipaget gick dock en man med en fjärrkontroll i handen. Båten står redan i sin vagga som hänger på klackar i transportfordonet. När den är på rätt parkering är det bara att sänka ner karmen och lämna båten på sin plats.

En av de mer udda flytetygen var den här djonkriggade katamaranen där skroven var sammanlänkade med repsurrade tvärbalkar precis som på polynesiska utriggarkanoter. Ett Holländskt par hade byggt den hemma i trädgården. 6000 timmar och fem år. Helt egen konstruktion. En centralt placerad dieselgenerator driver elektriska propellrar i skroven.
Såg väldigt genomtänkt och välbyggd ut men i mitt tycke en aning klena detaljer för att tåla lite riktiga väder.

Så var det dags, på fredag den 20 mars, att segla upp till Lubeck. Inte på kanalerna som på nedresan utan nu istället på motorvägarna. Själv har jag en flygbiljett med Ryanair tio dagar senare men den var så löjligt billig att den får bränna inne. Tänkte mig istället att lifta med lastbilen upp men det visade sig att chauffören har sin hustru med och följaktligen inte intresserad av mitt sällskap vilket jag har full förståelse för. Båten skall vara framme på måndag och så även jag. Med lite fantasi skall det nog gå att lösa på något sätt. Mer om den resan i kommande inlägg.

För en gångs skull är nu målet viktigare än resan

Rodeo Mediterranee

Det är glest mellan inläggen nu och kommer att förbli så fram till efter midsommar. All tid behövs till förberedelserna inför nästa långsegling. Misströsta inte, det kommer nya spännande berättelser vad det lider om allt går som planerat.

Vinterpromenad med redaren på Öland

Efter en intensiv vintermånad hemma med flitiga morgonbesök i Filborna simsällskaps behagligt tempererade bassäng för 1000m fritt, inköp av utrustning till nästa båt, varvsbesök och planering, bilbygge som nästan blev klart som vanligt, umgänge med nära och kära, började det dra i äventyrstarmen igen varför jag med hjälp av bland annat två, fortfarande arbetsföra, unga f.d. pilotkollegor tog mig till Stockholm för att därifrån flyga vidare till Malta. Att åka cockpit igen gjorde mig naturligtvis flygsugen, men det är bara att inse att den tiden är passé. Certifikatet är färskvara och bäst före datum är snart där. Kan återigen bara konstatera att det har varit fina år som jag inte skulle vilja vara utan.

Malmö Aviation är naturligtvis nummer ett men god tvåa kommer i mina ögon Ryan Air som säljer biljetter till Malta för €2,50. En flygresa på fyra timmar som kostar mindre än en hamburgare med bröd och ketchup. Hörde att man skall införa myntautomat på toaletterna ombord. Mig gör det inget, fyra timmar kan man hålla sig med lite planering. Äta sig mätt hemma, undvika överviktsbagage och checka in via Internet är andra tips för att hålla kostnaden minimal. Sist jag åkte hem med Ryan hade jag 21 kg bagage vilket är 6 kg för mycket och kostade över tusen kronor…

Allt väl med båten där nere på Malta. Mina båtgrannar hade sett till henne. Hamnen är en pärla att övervintra i.
Då ett lämpligt väderfönster stod på glänt de närmsta dagarna kastade jag loss direkt på morgonen efter att tagit farväl av nyfunna vänner och hamnkapten på Msida marina/Valletta.

Sjuttioåtta timmar tog det nonstop upp till La Caletta på östra Sardinien. En trevlig och bra hamn jag varit i på nedresan.
Första dagen för motor men sedan för god medvind men med en hysteriskt krabb sjö och mycket trafik att hålla koll på mellan Sicilien och Tunisien där all trafik till östra Medelhavet har sitt stråk.

Ett helt dygn var det ungefär som att sitta på rodeohäst. Det gick inte att röra sig ombord utan att hänga och dingla i grabbräckena i rufftaket. Det kastade, slängde, hissade, krängde, stampade och bänglade så man höll på att bli tokig. Hur väl man än sjöstuvat så nog förbannat såg ruffen ut som ett tattarläger redan efter ett par timmar.
Allt som inte skulle kunna lämna sin plats gjorde det. Sista timmarna innan hamn var vinden hård, tidvis upp till 25 m/s.
En uppfriskande sjöresa och det kändes befriande att åter få kräkas ordentligt utan att vara fyllesjuk. Man blir bortklemad av att gå hemma på landbacken i skyddad miljö och ha det bra.

Bunkrade fullt, färskade av båten som var lika nedsaltad som en konserverad salt sill, och passade på att spola av mig själv samtidigt.
Handla proviant för nästa ben upp till Frankrike, få iväg lite e-post och sen äntligen SOOOVA utan äggklockan! Det gjorde gott, jag lovar!
Var uppe med tuppen påföljande morgon och morskade till mig i den vackra gryningen. Satte segel och drog iväg innan de lokala fiskarna ens fått sitt morgonkaffe. Fick en underbar dag med sol och fin halvvind upp längs kusten och in i sundet med alla sina småöar mellan Sardinien och Korsika.

Väldigt vackert och tankarna gick osökt till hur privilegierad jag är som får uppleva det här i frihet. Sinnesron att vara långt från stress och vardagsbekymmer. Se storheten och helheten i naturen. Ha tid att i lugn och ro få fundera över hur ”Systemet som ligger till grund för hur allting fungerar” egentligen fungerar.
Sven Yrvind (Lundin), långseglare och även konstruktör av BRIS-båtarna, funderar också över detta system enligt egen utsago i sina trevliga böcker. Böcker som skänkt mig mycken glädje och behållning genom åren.
Passade på att tanka i en liten hamn innan jag lämnade Sardinien. Träffade en trevlig prick som seglat runt i Medelhavet långa tider i en liten 24 fotare. Vis av sina erfarenheter varnade han mig för Korsikas västkust och visst hade jag mina aningar om vad som väntade.
Mycket riktigt en ny rodeo som höll på ända tills jag gav upp och gick in till Ajaccio på Korsika nästa eftermiddag.
Tankade fullt, färskade av båt och mig själv enligt gängse rutiner och funderade på att slå dank och belöna mig med en god middag på någon bra restaurang.

Efter att ha kollat en femdygnsprognos, vilken visade på ett dygns bra väder och sedan en vecka då det i princip skulle vara omöjligt att ta sig upp till Frankrikes fastland, fick jag bråttom att återigen morska upp mig och sticka till sjöss igen så fort jag kunde.
Det fick bli två mackor med corned beef och råa äggulor i sittbrunn till kvällsmat istället. Dessa kräkte jag sedan omsorgsfullt upp redan efter några timmar till sjöss.
Samma härliga rodeo hela natten igen. Började förstå varför jag inte mött en enda annan segelbåt på hela resan. Normalt funtade seglare ger sig tydligen inte ut på Medelhavet så här års.

Dagen efter, vilken kom att bli den sista under seglatsen upp till Frankrike, kom belöningen. Först i form av att ett gäng delfiner fattat tycke till min båt och hoppade och lekte i bogsvallet. Fantastiskt stark upplevelse även om jag varit med om det förut ombord i stora handelsfartyg under mina tidigare år till sjöss. Sedan med vackert väder, sol, lagom halvvind och endast en lång, visserligen hög, men behaglig dyning från ett gammalt oväder som just härjat strax väster om oss. Under dagen dök alptopparna upp bak horisonten och växte sig långsamt högre.

Lagom vid femtiden när solen började gå ner kom jag fram till Port Cavalaire strax väster om Saint Tropez på Rivieran.
Göra hamnklart; koppla landström, färska av, rätt förtöjd för oväder, städa upp ombord och en raggartvätt. Stället var ack så öde men med all säkerhet fullt av liv och rörelse om bara någon månad eller två.

Sen till Pizzerian, en liten promenad för att beundra denna gamla vackra gaffelracer som låg till kaj full av förväntningar inför sommarens seglingar på det blå Medelhavet och därefter hopp i kojen ombord på Hodie. Astrid, min papegoja som en elakt sinnad landkrabba påstår är en övermålad uppstoppad kråka, har för övrigt mönstrat av men kommer att ingå i besättningen på nästa resa.

s/y Moonbeam IV 1914, 35 meter, 80 ton ex owner Prince Rainier de Monaco

Nästa vecka skall båten på land, mastas av och lastas på en transport upp till Travemunde och därefter seglas upp till Najadvarvet för leverans och byte till vår nya båt.

Sex dygn till sjöss med en övernattning och två tankstopp. Varför gör man sådant? Kanske för man älskar havet, naturen men även längtar efter någon där hemma…Muuuh!

Den som bejakar livet och ser det positiva
får glädje, kraft och mod