Malta har massor av fin dykning att erbjuda. Ett stort plus är att vattnet håller bra temperatur, ca 17°, även nu under "vintern".
Redaren tog för drygt en vecka sedan sitt dykcert och själv passade jag på att utöka mitt med maxdjup till fyrtio meter samt att dyka med Nitrox. För de som inte dyker betyder det syreberikad andningsluft (upp till 40% syrgas). Bottentiden blir förlängd och man mår allmänt bättre efter ett dyk med Nitrox.
Det vimlar av dykfirmor här på Malta och man kan följa med på dagsutflykter veckans alla dagar året runt.Redaren tog för drygt en vecka sedan sitt dykcert och själv passade jag på att utöka mitt med maxdjup till fyrtio meter samt att dyka med Nitrox. För de som inte dyker betyder det syreberikad andningsluft (upp till 40% syrgas). Bottentiden blir förlängd och man mår allmänt bättre efter ett dyk med Nitrox.
Boris, dykledare, briefar dagens dyk
Mina dykkamrater, Boris, Alan och Jean Pierre
Hoppilandkalle som grodman
Slow descent, 60 ft/m till ca trettio meter. Fritt fall i sakta mak...
Djurlivet är rikt och varierat. Man får se mängder av olika konstiga fiskar och växter. En fisk var så stor att Boris fortfarande pratar om den.
Så här stor var den...
Fisken alltså...
The Blue Hole
Inte bara snälla fiskar därnere
Ubåt sen andra världskriget
Bristol Blenheim mark IV bombplan
Dykningen får mig att tänka på en gång då vi var fyra piloter från jobbet, Philip, Peter, Quackquack Bengtsson och jag själv, som åkte till Skottland för att dyka en vecka.
Vi hamnade ute på Orkneyöarna vid Scapa Flow. En plats där en stor armada av tyska krigsfartyg blev instängd under första världskriget.
Istället för att låta Engelsmännen ta fartygen drog man ur bottenpluggarna och sänkte samtliga, jag tror det var totalt 67 stycken.
Dessa ligger fortfarande, och förvånansvärt välbevarade, kvar på varierande djup från 15 till drygt 50 meter.
Dessa ligger fortfarande, och förvånansvärt välbevarade, kvar på varierande djup från 15 till drygt 50 meter.
Vi var de enda gästerna hos dykfirman och fick ett helt hus att bo i samt en stor bogserbåt att åka runt med och dyka från för oss själva. Det kostade ca tretusen kronor per man med två dyk om dagen i en hel vecka. Det var tider det.
Regnade gjorde det dock varje dag och whiskyn var billig så det blev en blöt resa i tredubbel bemärkelse. En Skotte vi mötte i regnet hälsade oss med orden "five dee". FIVE DEE??? vad i hela friden menade han? Det tog lång tid innan vi kom på det; "fine day" menade han så klart eftersom vädret var som det skulle däruppe.
Philip är gammal röjdykare från marinen och var lite mer vågad än oss andra sillmjölkar. Han fick locka och pocka för att få med oss på de extremaste dyken. In och böka i mörkret på gamla slagskepp långt nere i djupet. Det gick inte en dag utan att det inträffade något dramatiskt.
En dag mötte vi en liten fjärrstyrd robot med videokamera som förföljde oss och det visade sig senare att det satt en hel hop turister i en sightseeingbåt och såg oss på en TV-skärm.
En annan dag skulle jag ta en stor krabba på över trettio meters djup, vilken jag redan såg framför mig på middagsbordet, då den blixtsnabbt knep av mig pekfingret på torrdräkten. Som tur var gled fingret undan inne i handsken men hela torrdräkten fylldes sakta med iskallt blott fyrgradigt havsvatten.
En annan dag gick Quackquack Bengtsson till väders som en raket från trettio meters djup då hans luftventil till torrdräkten hängde upp sig och blåste upp honom likt en Michelingubbe. Att han överlevde var rena rama miraklet...
Själv skulle jag med Philip ner och böka en annan dag. Vi gick ner i mörkret längs en bojad nedstigningslina. Philip försvann ner i djupet före mig och jag själv kämpade på för att hänga med. Hade världens sjå att ta mig ner och det kvittade hur jag försökte bli av med ev luft i dräkten, det blev bara svårare och svårare. Jag drog mig ner längs linan med muskelkraft och till slut satt jag som i ett skruvstäd då omgivande vattentryck klämde fast mig i dräkten eftersom jag inte, som brukligt, kunde trycka in någon luft för att balansera sjunket. Till slut orkade jag inte längre utan gick också till väders, liksom Bengtsson, utan att fatta vad som var fel. Även jag överlevde.
Under tiden stod våra dykkamrater och skepparen på bogserbåten som fiollådor och letade efter bojen vi gått ner vid. Den var borta ända tills jag sköt upp från djupet som en missil. Den hade fastnat i ventilen på min luftflaska...och jag hade alltså kämpat mot all den lyftkraft den alstrade under vattnet.
Även om det är en kul historia så här i efterhand kunde det slutat mycket illa, och det händer olyckor, så man skall ha den största respekt för sporten.
Regnade gjorde det dock varje dag och whiskyn var billig så det blev en blöt resa i tredubbel bemärkelse. En Skotte vi mötte i regnet hälsade oss med orden "five dee". FIVE DEE??? vad i hela friden menade han? Det tog lång tid innan vi kom på det; "fine day" menade han så klart eftersom vädret var som det skulle däruppe.
Philip är gammal röjdykare från marinen och var lite mer vågad än oss andra sillmjölkar. Han fick locka och pocka för att få med oss på de extremaste dyken. In och böka i mörkret på gamla slagskepp långt nere i djupet. Det gick inte en dag utan att det inträffade något dramatiskt.
En dag mötte vi en liten fjärrstyrd robot med videokamera som förföljde oss och det visade sig senare att det satt en hel hop turister i en sightseeingbåt och såg oss på en TV-skärm.
En annan dag skulle jag ta en stor krabba på över trettio meters djup, vilken jag redan såg framför mig på middagsbordet, då den blixtsnabbt knep av mig pekfingret på torrdräkten. Som tur var gled fingret undan inne i handsken men hela torrdräkten fylldes sakta med iskallt blott fyrgradigt havsvatten.
En annan dag gick Quackquack Bengtsson till väders som en raket från trettio meters djup då hans luftventil till torrdräkten hängde upp sig och blåste upp honom likt en Michelingubbe. Att han överlevde var rena rama miraklet...
Själv skulle jag med Philip ner och böka en annan dag. Vi gick ner i mörkret längs en bojad nedstigningslina. Philip försvann ner i djupet före mig och jag själv kämpade på för att hänga med. Hade världens sjå att ta mig ner och det kvittade hur jag försökte bli av med ev luft i dräkten, det blev bara svårare och svårare. Jag drog mig ner längs linan med muskelkraft och till slut satt jag som i ett skruvstäd då omgivande vattentryck klämde fast mig i dräkten eftersom jag inte, som brukligt, kunde trycka in någon luft för att balansera sjunket. Till slut orkade jag inte längre utan gick också till väders, liksom Bengtsson, utan att fatta vad som var fel. Även jag överlevde.
Under tiden stod våra dykkamrater och skepparen på bogserbåten som fiollådor och letade efter bojen vi gått ner vid. Den var borta ända tills jag sköt upp från djupet som en missil. Den hade fastnat i ventilen på min luftflaska...och jag hade alltså kämpat mot all den lyftkraft den alstrade under vattnet.
Även om det är en kul historia så här i efterhand kunde det slutat mycket illa, och det händer olyckor, så man skall ha den största respekt för sporten.
Seriöst utbildad och med rätt inställning
öppnas en helt ny värld med dykningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar