Fröken Ur

Då bruket att bära armbandsur, inte helt och fullt anammats av lokalbefolkningen på Malta, skjuter man ett skott i luften varje dag klockan tolv vid lunch med en stor mynningsladdad knallpulverkanon placerad strax sidan om den stora stadsporten i Valletta. Det är en seriös procedur efter konstens alla tidlösa och samtidigt tidsbundna regler och ritualer.

Det gäller att få till smällen på ett stilfullt och välorganiserat sätt då hela Maltas befolkning dagligen lyssnar förväntansfullt. Plus alla turister som också lyssnar i ur och skur. Det skriks, gapas och kommenderas. Alla rörelser sker i räta vinklar. Först av allt stoppar man in en stor korkskruv i pipan, vrider runt och kollar så ingen varit glömsk eller av elakhet och i lönndom stoppat in en extra laddning. Sen häller man i nytt knallpulver och sätter en stubintråd i fänghålet. Därefter lägger sig en naturligt andäktig tystnad i väntan på skottet som förkunnar tolvslaget. Härföraren har eget armbandsur, justerat till rättvisande centraleuropeisk tid, med vilket han ser tiden an.

Krutröken från gårdagens tolvslag döjler bilden,
bara tryck på knappen så smäller det igen!

Kaaaboooomwooom. Det smäller dovt och ekar långsamt, ryker och luktar svavel. Rätt kul att titta och lyssna på även om man har egen klocka och vet att hon är tolv. Om inte annat så för att ställa den exakt rätt. Eller som väckarklocka de dagar man försovit sig, vilket inträffar ytterst sällan numera då jag för egen del aldrig känner mig utarbetad längre och dessutom bara dricker läskedryck vid festliga tillfällen.

Dagarna på Malta är behagliga som båtboende pensionär och inte svåra att slå ihjäl. En uppfriskande morgonpromenad till duschen, holken och bagaren vid halvåttatiden brukar kännas bra. Regnar det kan man alltid somna om utan dåligt samvete. Frukosten är dagens riktiga lyx med sin standardmeny av ägg, sill, ost/skinkbaquett, yoghurt, mjölk och svart kaffe. Kan ta allt från en halv till två timmar.
Båtgrannarna, Dave och Lindsey på s/y Rosa di Venti från England, delar med sig av sitt trådlösa internet vilket ger färska nyheter ombord varje dag. Man börjar bli bortskämd med att alltid vara uppkopplad så det blir nog svårt den dag det inte är så längre.

Göran och Aylin på svenskbåten s/y Cantana III bjöd på en trevlig och god middag ombord en kväll liksom Lars och Karin på s/y Ymer en annan kväll där även Mike och Raija från s/y Windy deltog. Ett varmt tack, jättetrevligt, med hopp om att få bjuda igen framöver vid lämpligt tillfälle. Göran är veteran i branschen och har varit jorden runt tre varv. Nästa mål är Brasilien ihop med Aylin som är Divemaster med sisådär femtusen dyk i baggaget. Lars och Karin är på väg hem via kanalerna nu till sommaren. Har varit ute i tre år. Mike och Raija skall vidare mot Grekland och Turkiet i sommar. Vi kanske ses där...

Idag tog jag hojen upp till Valetta och gick på en underbart vacker violinkoncert i St Caterine of Italy Church efter tips av Lars o Karin som också var där.

Kyrkan är väldigt liten, oktagon och hög med fin akustik. Den är från 1576 och renoverad ett flertal gånger. Senast 2001 på utsidan och arbeten på insidan pågår fortfarande.

 

Tolvskottet triggade även aptiten och det blev en lätt lunch nere i källarvalvet på en liten trevlig restaurang. Även den, liksom kyrkan, Italiensk.

Det blåser full storm härnere idag och som alltid är det fascinerande att titta på havet även från land när det blåser småspik. Framförallt bekvämare och man slipper kräkas vilket för egen del har blivit en besvärande betingad reflex ombord i oväder.

Skall nu åter bege mig hemåt för att bygga klart en bil hemma i vardagsrummet samt fixa och dona med utrustningen på den nya båten inför nästa långsegling till Söderhavet. Ett visst mått av förhandlingar med Redaren, ekonom i sitt nuvarande arbetsliv, är av nöden då hon är budgetansvarig för projektet. Själv har jag en makalös förmåga att sätta sprätt på mina ekonomiska tillgångar så det känns betryggande att under kontrollerade former vara satt under förmyndarskap.

Tid kan vara händelser i form av tankar på upplevelser,
som t.ex ett kanonskott

Emil

Träffa papegojan som går på toaletten.
Han älskar science fiction och choklad. Träffa den talföra och toalettbesökande(!) papegojan
Emil från Häljarp. Det har vi gjort.

http://hd.se/webb-tv/2009/01/23/traeffa-papegojan-som-gaar-paa/

Astrid har redan börjat träna...

Karl-Alfred

 Karl-Alfred med sin fästmö Olivia

Under mina tidiga år till sjöss seglade jag ihop med en kollega som hette Karl-Alfred, en sjöman av den gamla stammen och rätta virket samt i sin ungdom begåvad med endast ett öga. Det andra hade han fått plikta med då han vid ett strandhugg på Toamotha-atollerna i Söderhavet tittat för närgånget på den dåvarande hövdingens vackra blott sextonåriga dotter.

Karl-Alfred föddes den 17 januari 1929, endast två dagar efter det att Prinsessan Märthas förlovning med kronprins Olav av Norge eklaterats i Stockholm, och ca ett halvår innan den stora börskraschen i New York i oktober med påföljande världsdepression. Karl-Alfred var en av de få som inte blev deprimerad eftersom det enda han ägde av värde var en majspipa och dess värde stod sig trots de dåliga tiderna även om den så småningom blev utbränd till skillnad från honom själv.

Karl-Alfred seglade som båtsman ombord på olika fartyg under större delen av sitt vuxna liv. "Båusen" på skånska och Boatswain/Bosun på engelska.
 

Båtsman var ursprungligen indelt militär som i det svenska indelningsverket tilldelades örlogsflottan för tjänstgöring ombord, och som för sitt uppehälle tilldelades ett båtsmanstorp. Man kunde vara ersättare för en båtsman, och kallades då fördubblingsbåtsman.

I det civila är båtsman förman på däcksavdelningen på större handelsfartyg och fick förr till skillnad mot i det militära själv skaffa sig bostad iland i de få fall det ansågs nödvändigt.

För Karl-Alfred var befälet "a pain in the ass" och för manskapet var han själv det samma. Vé den jungman eller matros som stack upp eller driftade. En hårding av Guds nåde men i ärlighetens namn en rättvis och rättskaffens sjöman och kamrat i vått och torrt. Sifmaka starkt kunde han som få och ingen, mig veterligen, har ännu fått honom under bordet. Stark var han också då han endast åt spenat och det i stora portioner. För hökarna (=ekonomiföreståndare ombord) var han därför billig i drift.

Karl Alfred dog så småningom, men dessförinnan hann han gå iland på gamla dar och 82 år gammal blev han far till två välskapta barn ihop med sin unga fästmö Olivia som troget väntat på honom under många och långa år.

Modern Olivia, av Karl-Alfred kallad "Lilsweetpea",

här tecknad av dottern Eleonor

Föräldrarna, även de tecknade av dottern

Sonen Heliogabalus

Dottern Eleonor

Barnen är fortfarande bosatta i den lilla fiskebyn Sweethaven på Malta, vilken jag av en ren händelse råkade cykla förbi häromdagen då jag var ute på en uppfriskande motionstur längs öns vackra västkust.

Sweethaven

Föräldrahemmet, vilket Karl-Alfred själv en gång byggde av drivved åt sig och sin fästmö Olivia, står forftfarande kvar på fiskelägets yttersta utpost mot Söderhavet.

Karl-Alfred och Lilsweetpeas hus

Barnen har flyttat ut, bildat familjer på var sitt håll och skaffat egna hus. Sonen livnär sig som fiskare och har egen båt. Tillsammans med sina två kusiner driver han också byn fiskaffär och lever gott på inkomsterna därifrån.

Dottern Eleonor äger och driver öns enda sjömanshotell vilket subventioneras, av både den Maltesiska staten samt av EU:s hotelldirektorat i Bryssel, då beläggningen är klen nuförtiden. Sista gästen som satt på verandan med en dubbel pris generalsnus under överläppen var den gamle svenske telegrafisten Agne Håkansson från Pukavik i Blekinge. Agne som under sin tid som sjöman tjänstgjort större delen av sitt liv på den gamla segelskutan "Black Pearl" vilken nu ligger som restaurangfartyg på land i Msida Marina vid Valletta här på Malta.

Hotellreceptionen

Bygatan i Sweethaven

Om man talar sanning kan man vara säker på
att förr eller senare bli avslöjad

+ 10 000 +

Tisdagen den 20: januari 2009

Tack alla läsare för visat intresse. Idag passerade bloggens träffräknaren 10 000 besök. Det känns därför extra stort att få dela med sig och förhoppningsvis roa och glädja i såväl vintermörker som under ljusare tider. Kanske inspirera någon att ta steget och förverkliga en gammal dröm liksom jag själv gjort.

Med facit i hand är jag överväldigad att min blog väckt så stort intresse och måste samtidigt konstatera att jag aldrig känt mig pressad att hålla igång berättandet. Det har varit naturligt och roligt att få skriva och dela med sig.

Mycket har hänt under den här tiden och under de tillfällen då jag blickar bakåt kan jag bara konstatera; att gå i pension i förtid, och packa båten, är ett av de bästa beslut jag fattat i livet.

Helt avgörande för beslutet att fortsätta segla och dessutom byta till en lite större båt har varit att vi nu blir två som seglar ihop och delar upplevelserna. Allt är just nu mycket spännande inför framtiden.

Vinden är gratis och sättet att resa ganska miljövänligt.

Som alltid, åren går och kommer aldrig tillbaka!

Vrakdyk

Malta har massor av fin dykning att erbjuda. Ett stort plus är att vattnet håller bra temperatur, ca 17°, även nu under "vintern".
Redaren tog för drygt en vecka sedan sitt dykcert och själv passade jag på att utöka mitt med maxdjup till fyrtio meter samt att dyka med Nitrox. För de som inte dyker betyder det syreberikad andningsluft (upp till 40% syrgas). Bottentiden blir förlängd och man mår allmänt bättre efter ett dyk med Nitrox.

Det vimlar av dykfirmor här på Malta och man kan följa med på dagsutflykter veckans alla dagar året runt.

Boris, dykledare, briefar dagens dyk

Mina dykkamrater, Boris, Alan och Jean Pierre

Hoppilandkalle som grodman

Slow descent, 60 ft/m till ca trettio meter. Fritt fall i sakta mak...

Djurlivet är rikt och varierat. Man får se mängder av olika konstiga fiskar och växter. En fisk var så stor att Boris fortfarande pratar om den.

Så här stor var den...

Fisken alltså...

På grannön Gozo, norr om Malta, finns en insjö från vilken man kan simma genom en lång tunnel ut i öppna havet. Mycket vackert och spännande.

The Blue Hole

Inte bara snälla fiskar därnere

Ubåt sen andra världskriget

Bristol Blenheim mark IV bombplan

Dykningen får mig att tänka på en gång då vi var fyra piloter från jobbet, Philip, Peter, Quackquack Bengtsson och jag själv, som åkte till Skottland för att dyka en vecka.

Vi hamnade ute på Orkneyöarna vid Scapa Flow. En plats där en stor armada av tyska krigsfartyg blev instängd under första världskriget.

Istället för att låta Engelsmännen ta fartygen drog man ur bottenpluggarna och sänkte samtliga, jag tror det var totalt 67 stycken.
Dessa ligger fortfarande, och förvånansvärt välbevarade, kvar på varierande djup från 15 till drygt 50 meter.

Vi var de enda gästerna hos dykfirman och fick ett helt hus att bo i samt en stor bogserbåt att åka runt med och dyka från för oss själva. Det kostade ca tretusen kronor per man med två dyk om dagen i en hel vecka. Det var tider det.
Regnade gjorde det dock varje dag och whiskyn var billig så det blev en blöt resa i tredubbel bemärkelse. En Skotte vi mötte i regnet hälsade oss med orden "five dee". FIVE DEE??? vad i hela friden menade han? Det tog lång tid innan vi kom på det; "fine day" menade han så klart eftersom vädret var som det skulle däruppe.
Philip är gammal röjdykare från marinen och var lite mer vågad än oss andra sillmjölkar. Han fick locka och pocka för att få med oss på de extremaste dyken. In och böka i mörkret på gamla slagskepp långt nere i djupet. Det gick inte en dag utan att det inträffade något dramatiskt.
En dag mötte vi en liten fjärrstyrd robot med videokamera som förföljde oss och det visade sig senare att det satt en hel hop turister i en sightseeingbåt och såg oss på en TV-skärm.
En annan dag skulle jag ta en stor krabba på över trettio meters djup, vilken jag redan såg framför mig på middagsbordet, då den blixtsnabbt knep av mig pekfingret på torrdräkten. Som tur var gled fingret undan inne i handsken men hela torrdräkten fylldes sakta med iskallt blott fyrgradigt havsvatten.
En annan dag gick Quackquack Bengtsson till väders som en raket från trettio meters djup då hans luftventil till torrdräkten hängde upp sig och blåste upp honom likt en Michelingubbe. Att han överlevde var rena rama miraklet...
Själv skulle jag med Philip ner och böka en annan dag. Vi gick ner i mörkret längs en bojad nedstigningslina. Philip försvann ner i djupet före mig och jag själv kämpade på för att hänga med. Hade världens sjå att ta mig ner och det kvittade hur jag försökte bli av med ev luft i dräkten, det blev bara svårare och svårare. Jag drog mig ner längs linan med muskelkraft och till slut satt jag som i ett skruvstäd då omgivande vattentryck klämde fast mig i dräkten eftersom jag inte, som brukligt, kunde trycka in någon luft för att balansera sjunket. Till slut orkade jag inte längre utan gick också till väders, liksom Bengtsson, utan att fatta vad som var fel. Även jag överlevde.
Under tiden stod våra dykkamrater och skepparen på bogserbåten som fiollådor och letade efter bojen vi gått ner vid. Den var borta ända tills jag sköt upp från djupet som en missil. Den hade fastnat i ventilen på min luftflaska...och jag hade alltså kämpat mot all den lyftkraft den alstrade under vattnet.
Även om det är en kul historia så här i efterhand kunde det slutat mycket illa, och det händer olyckor, så man skall ha den största respekt för sporten.

Seriöst utbildad och med rätt inställning

öppnas en helt ny värld med dykningen

Liveaboard Malta

Vi skriver nu januari 2009. Dynamiken i det nya livet som friherre blomstrar, jul och nyår har firats i Sverige, affär på ny båt klar och själv är vi tillbaka ombord på s/y Hodie i Vallettas hamn. Min vackra kvinnliga gast har blivit  redare och jag själv hoppilandkalle vilket jag numera tituleras ombord tack vare en avundsjuk kamrats dåliga inflytande (se inställsamt brev nedan). Med andra ord träl igen.

Till

REDAREN

c/o Ulf Bergers

På sjön är titulatur och grad av största betydelse därför att manskapet alltid skall åtlyda den som har flest galoner. Kapten är kung ombord men sitter i knäet på REDAREN. Spärra alla framtida bloggar där REDAREN benämnes som "min vackra osv....". En REDARE är en REDARE och skall respekteras som sådan.

På tiden då det fanns stora segelfartyg med självgoda kaptener brukade Redaren titulera sådana oartiga kaptener som "min gamle hoppilandkalle".

Från Nnnn Mmmmm

Marindirektör, Sjöofficer, Krögare, Pilot, Pensionär, Visionär, Snedseglare, Drömmare, mfl men aldrig Vacker.

Malta - Båtluffarnas vinterparadis. Ett av de få ställen i Europa där man fortfarande kan övervintra till hyfsad kostnad och med ett förhållandevis bra klimat med i priset.
Det är stor skillnad bara från Korsika och Sardinien ner hit. Bra dagar är det som en svensk sommardag och dåliga dagar med busväder också som en svensk sommardag. Vattnet håller nu i december 17-18 grader.

Bryggorna med båtplatser i Msida Marina vid Valletta är kommunala. Priserna är som sagt jämförelsevis låga. Mindre än halva priset jämfört med Frankrike och Italien. Många övervintrar även i Tunisien och Turkiet där det är ännu billigare.
Marinan här har låsta grindar, el och vatten vid båten och relativt fräscha duschar och toaletter som ingår i kajhyran. Inga polletter för varmvatten som på de flesta andra ställen vilket ofta ställer till ett elände när man står intvålad då den snålt tilltagna tiden tar slut precis som de egna polletterna också gjort just då.

Hamnkapten är trevlig och hjälpsam och man får eget postfack på Yachtklubben. En av de största fördelarna med Malta är att alla, precis alla, förstår och talar engelska. Likaså att precis allt i båttillbehörsväg finns till humana priser.

Bussarna är gamla, många, går överallt och kostar endast 0,47 € (ca fem kronor) att åka med per tur.

Ambulerande diversehandel

Det ligger minst fem svenska båtar här. Även en del norrmän men majoriteten är engelskflaggade.

Blue Lagoon

Varje söndagseftermiddag träffas vi på Yachtklubbens tak och grillar. Onsdags och fredagskväll i baren på den gamla Pukavikskonaren Black Pearl där det då är happy hour för oss övervintrare. Mycket socialt och trevligt.

Vädret är som sagt inte bara sol och sommar. När det regnar öser det oftast ner och med halv till heldåliga vägar blir tillvaron som fotgängare ganska lik den som rorgängare till sjöss i dåligt väder om man inte ser upp.

När det blåser utspelas spektakulära scenerier som här vid Sliema på öns nordostsida

Redaren fick en dykutbildning i julklapp av sin gamle hoppilandkalle och helt ovetande om vad som väntade fick hon bekänna färg vilket hon också gjorde med den äran.

Dykfirman Oxygen, som tillhör en svensk kedja, har intensivkurser på mindre än en vecka för att få ett PADI Open Water certifikat.

Boris och Karl på Oxygen

Att från scratch kunna ta av och på cyklop, bitmunstycke, flaskor och viktbälte på arton meters djup och utföra allsköns andra undervattensaktiviteter samt läsa in teorin och förstå dyktabeller etc på bara tre dagar kräver sin groda. Det gick vägen och jag lyfter på kapsylen full av beundran! Våra upplevelser blir nu gemensamma även under vattnet.

Instruktör Boris och redaren efter slutproven

Passade själv på att utöka mitt Advanced Open Water med Deep Dive behörighet ner till 40 meters djup. Vi gjorde fyra dyk på olika vrak runtom på ön. Både Gozo, Comino och Malta är dykparadis med ett otal vrak och grottor. Vattnet håller ca 17° ända ner till 40 meter nu i januari.

Redaren har åkt hem och själv fortsätter jag, åter allsmäktig ombord, i maklig takt med det som intresserar och stimulerar. Främst fördjupad dykning, nu med Nitrox för att även kunna förlänga dyken (andningsluft med högre syrehalt). En mindre tvådagarskurs med teori och praktik. Fördelen är att det går att vara nere längre tid utan risk för dykarsjuka (kväveutsöndring i kroppen).

Den som aldrig begår dårskaper är ej så förnuftig
som han själv tror

Rederi AB Som en Saga

Min vackra kvinnliga gast, hädanefter benämnd "Redaren", och jag har efter moget övervägande beslutat att under kommande vår bilda ett partrederi, Rederi AB Som en Saga, och tillsammans segla till söderöver i en lite rymligare båt. Även denna en Najad.

Båten har centersittbrunn vilket ger plats för en härligt rymlig sovhytt akteröver med två små fönster genom vilka man kan studera både guldmakrillar, delfiner och albatrosser som med stor sannolikhet kommer att följa oss lekfullt i det vackra vädret och blå, klara vatten vi mestadels kommer att segla på.

Redaren har efter lång och trägen övertalan till min stora glädje givit med sig och beslutat följa med på äventyret som troligen kommer att ta den tid det kommer att ta att genomföra.

Affären är klar och fartyget ligger kvar på Najadvarvet uppe på Orust i Henån till mitten av april för utrustning inför våra nya gemensamma resor vilka planerats ta sin början efter midsommar i år 2009.

Då med avgång från Domsten/Helsingborg som blir hemmahamn för 400:an vilken vi tänker döpa till s/y Liberator.

Vi seglar med förmånen att vara utan tidspress och en resa runt hela jorden lockar men utgör inget måste. Söderöver står överst på listan. Hem kommer man alltid åt ena eller andra hållet, med eller utan båt.

S/Y Hodie har också bytt ägare och skall därför, så fort vädret börjar våra till sig, transporteras hem till Sverige igen.
Som de nya planerna ser ut just nu kommer jag i början av mars att segla upp till Port Napoleon/Marseille, masta av och sätta henne på en biltransport till Travemunde, masta på igen och segla upp till Najadvarvet för byte och leverans.

s/y Hodie
 

Hodie, 33 ft utan riktigt rymlig sovhytt, är i vårt tycke för liten för att leva bekvämt ombord på under kanske flera år framöver. Bränsle och vattentankar för små, otillräckliga stuvutrymme, dåligt med plats att montera watermaker och elverk. Vi dyker båda och sådan utrustning tar plats. För trångt att bjuda med vänner någon längre tid. Etc.

Vi tittade faktiskt på större båt redan i augusti förra året på Öppna varv dagarna där Orustvarven visar sina båtar i sjön.
Efter att ha tittat på alla tänkbara fabrikat i den storlek vi tänkt oss föll valet helt naturligt på en Najad. Det var aldrig någon tvekan, det kändes bara helt rätt när vi kom ombord. Erfarenheten av kvaliteten på min nuvarande Najad stärkte dessutom beslutet att vara märket trogen.

Olof Seiving, Najadvarvets representant, som sålt båda båtarna

Likaså det trevligt personliga bemötande jag fått från alla på Najadvarvet samt att man får både fin Champagne, lussekatt med saffran och russin när kontraktet är underskrivet. Drar mig till minnes hur en av förmännen, Gus, på en ledig söndag åkte ner och visade mig 332:an under byggtiden hösten 2005. Alltid fin teknisk support när man genom åren undrat över något.

På havet får man plötsligt tid att leva
och helheten i tillvaron faller på plats på ett naturligt sätt.